Etikett: ångest och eufori

Gör något

Det är sånt där dramatiskt som står i tidningarna idag som händer utan att någon tar tag i problemet. Sedan kommer den stackarn att gå in i väggen tjugo år senare och äta antidepressiva som först gör honom fruktansvärt trött, tar död på sexdriften, ger honom svettningar och ångest tills pillren tillsammans med terapi förhoppningsvis hjälper honom till en nystart (egen erfarenhet…). Stäng av mobbarna. Låt dem gå om en klass eller vad som helst. Det blundas för problemen och allt ansvar läggs på den som ligger ner, den utstötte, den som har noll självkänsla och som ligger och vill ta livet av sig om nätterna. Jag vill hjälpa alla mobbade barn. Hur ska jag gå till väga?

Möte

Hemma efter möte på jobbet. Det gick bra. De hade redan läst min blogg så jag behövde inte tillägga så mycket… Hade även ännu ett terapisamtal med min vän PG. Det är så bra; vi kan påtala varandras fel och brister på ett ytterst konstruktivt sätt. Utan att den andre blir sårad utan snarare går och tänker på saken och till slut inser och inte minst accepterar sanningshalten i det hela.
Pusselbitskänslan är inte bra. Känner man den ska man tacka för kaffet och gå. Pusselbitskänslan ska infinna sig när man är ensam, i sig själv. Två olika pussel kan däremot läggas bredvid varandra och vävas samman till ett ljuvligt mönster.
Det värsta någon sagt till mig är; “har du lika tråkigt som jag”. Det hemska är att jag satt kvar. Jag borde rest mig upp och gått. Gillar jag att plåga mig själv? Det räcker nu.