Etikett: ångest och eufori

Gospeldamer och NA

Igår kväll var jag på möte hos Anonyma Narkomaner.
När jag satt där och lyssnade på alla människor som pratade om vad man nu pratar om på såna här ställen så började en kör repa på andra sidan väggen.
Det lät som en sån där gospelkör som man ser på film; frodiga bestämda mörkhyade damer i fantasifulla frisyrer och färgglada dräkter. De tog i ända från tårna och någon började waila och sen slöt alla upp i ”HALLELUJAH!” gång på gång på gång.
Det var magiskt.

En av mina ”terapikollegor” följde med mig hem och vi promenerade på några få minuter eftersom jag ju huxflux bor så bra. Hon hjälpte mig att klippa Blakes ”svåra klo”, vilket hon gjorde galant eftersom hon är professionell. Tacksam!

Sedan kvällspromenad. Mycket starka vindar och lite regn och allt kändes så underbart höstigt. Helsingfors karakteristiska gröna spårvagn (”spora”) susade förbi och jag kände mig för första gången på länge lite smålycklig.
Efter två tunga år har det nu vänt mot bättre tider. Inte gratis – med SLIT.
Känner mig välsignad. 

Mår bra i nya HEMMET

Slog upp mina överraskande vackra blå ögon i morse och frågade Blake om vi inte skulle gå och sätta oss på klipporna och titta lite på havet.
Så det gjorde vi, genom att öppna ytterdörren och gå hundra steg åt höger.
Jag älskar att bo här. Jag har bott på många ställen i mitt förvånansvärt långa liv och jag har upplevt de flesta boendemiljöer; allt från parkbänkar till palats, skulle man lite överdrivet kunna säga.

Landsbygden, den förfärliga Typiska Mellanstora Staden, två huvudstäder med dess olika stadsdelar. Allt från den välmående supersocialdemokratiska förorten där alla var stabilt välmående (numera även den förstörd av massinvasionen), till rödgrönrosa Södermalm med dess verklighetsfrånvända människor. Den förfärliga ”multikulturella” förorten (där endast en – och bara en – kultur tillåts existera) där hijabisterna lagt ett svart deprimerande täcke över gator och torg. Kvinnor ska tuktas och bögar hängas – inget ställe för mig och mina sunda västerländska värderingar alltså. Men lägenheten i sig var det inget fel på. För att inte tala om elva år i Hammarbyhöjden – Stockholms sundaste stadsdel.
Och så lugna villastadsdelar – check även på den.

Men nu känns det äntligen helt rätt.

Mejlans (eller Bortre Tölö, om man är lite slarvig) i Helsingfors är HEMMA.
Klipporna och havet till höger och stadens pulserande dårskaper till vänster. Balans. Här finner vi äntligen balans!

Jag packar upp mina prylar, spelar pop och njuter av sommarens sista varma dagar. Blake glor och funderar.
Nu är det äntligen september. Romantikens och höstens tid äro kommen. Och september kommer med den en ny tro på livet och på mänskligheten (lite skeptisk dock).

HEMMA!

Premiärselfie i nya hemmet.

Idag. Äntligen!
Äntligen fick jag nycklarna till nya bostaden som inte bara är en bostad, utan ett riktigt HEM.

I morse cyklade jag från Västra Baggböle till Berghäll för att signera papper och ta emot nycklarna och sedan cyklade jag till Främre Tölö för att uträtta ett ärende. Sedan vidare genom Bortre Tölö och TILL MITT NYA HEM som är så fantastiskt vackert!

Jag tog mig en titt och grät nästan en skvätt innan jag åkte tillbaka till gamla boendet för att hämta Blake och några prylar inför natten. Jo, jag och Blake ska sova i nya Hemmet fastän vi inte har någon säng ännu. Det får gå. Jag vill bara vara här och kanske aldrig gå HEMifrån.

En judebögs flyttkartonger

En judebögs flyttkartonger…

Hela det här året har jag bott i ett kollektiv och det har gått förvånansvärt smidigt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 och har sedan dess bott till största delen ensam (med minst en hund). Jag var ju gift och sammanboende ett tag och så vidare, men mestadels har det bara varit jag.

Det har gått bra och det har varit trevligt att alltid ha sällskap. Men det har varit jobbigt att ha det där sällskapet även när jag helst skulle ha sluppit.

Om en vecka får jag nycklarna till nya hemmet och då är det slut på kollektivet för min del. Vad jag saknar mest med att bo ensam är en massa småsaker:

  • att kunna gå naken från duschen till garderoben
  • att kunna spela min irriterande (dåliga) musik utan att behöva ta hänsyn till andras (goda, pretentiösa) musiksmak
  • att kunna gå på WC med öppen dörr
  • att kunna laga mat utan att någon sniffar, glor eller frågar vad jag lagar
  • att slipper städa efter andra
  • att slippa ohygieniska lämningar i badrummet
  • att (bokstavligt talat) städa upp endast min egen skit
  • att slippa vara orolig för att brandlarmet ska sätta igång då någon mindre ”kockig” person lagar mat
  • att inte behöva diska direkt efter att jag har ätit – att kunna låta maten lägga sig fint i magen och vila ett tag på maten

Det vill säga: småsaker.

Jodå, jag har hittat hem

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta: jag blev sen till lägenhetsvisningen PÅ GRUND AV PUTIN. 
Men bara två minuter (vilket är oacceptabelt om man är jag). 
Jag VISSTE att jag skulle älska lägenheten eftersom jag såg en massa tecken överallt. Runt knuten ligger såväl Stockholmsgatan som Tallvägen. Från Stockholm flyttade jag ju och den observante vet kanske att mitt ursprungliga släktnamn börjar på ”mänty” (”tall”). När jag såg dessa båda gatunamn så visste jag. 
Till saken hör att min sista – och bästa – bostad i Stockholm låg i närheten av Boråsvägen och i Borås är jag ju född. Ser alltid dessa tecken här i livet, som säger mig att jag är på rätt väg. 
(Kom ihåg nån gång i framtiden att i Tel Aviv finns en gata som heter Helsinki Street. 😉)

Lägenheten visade sig vara SÅ Kimmig. Kände genast att jag hade kommit HEM. Fy farao så flott och nyrenoverat och med en finurligt fiffig planlösning.

Efteråt promenerade jag och min terapikompis ner till Mannerheimvägen (tänk: Sveavägen) och det gick på bara några minuter så nu bosätter jag mig mycket centralt. 
Och när gör jag det? NÄSTA VECKA. (När Putin har åkt hem.)

Så glad och tacksam! Jag FÖRTJÄNAR detta efter allt slit under det gångna året!