Känner ni er någonsin känslomässigt handikappade?
Det gör jag just nu.
Jag har ingenting att ge. All tid och kraft går åt till mig själv.
Och allt eländigt som sker i världen – jag orkar inte ta det till mig. Stänger ute allt.
Jag vill sitta i min egen bubbla. Ingen kan se in, jag kan se ut. Men jag orkar inte.
Etikett: ångest och eufori
P.Å.D.
Sol
Oswald bloggade om ångesten man får över att man inte är ute i solen som alla andra barn och visst är det en jobbig ångest. Men så totalt onödig. Vissa saker bara ska man göra för att inte verka helt onormal. Har man en dålig dag och talar med någon på telefon som kvittrande uppmanar en att “gå ut och njuta av solen” (för att sopa eventuella problem under mattan) vill man ju bara snitta upp strupen på personen ifråga. Hatar det hårt. Sommarens agenda; sluta göra saker bara för att man ska göra dem, oavsett om man tycker om det eller icke. Det är lite som barnfrågan. Man går runt och tar för givet att man vill och ska ha barn för det är helt enkelt något som hör till, tills man börjar tänka själv och inser att man inte vet vad man tycker i frågan. Jag vill ha barn vissa dagar men andra vill jag det absolut inte. För allas trevnad och lycka i livet avstår jag tills nejet eventuellt bleknar helt och hållet.
Men det var inte det jag ville ha sagt med detta inlägg. Kom av mig som vanligt. Hursomhelst; låt mig sitta inomhus bäst jag vill så möts vi om 20 år – jag med rosig, rynkfri hud och du med en apelsinliknande dito.
Bitterfittan Kim
Träffade R på Torget (stans absolut bästa krog, så är det bara). Skönt att prata av sig lite. Kom hem lagom till sena Rapport och fastän det är nationaldag och allt så måste jag kräkas ur mig lite bitterhet. Är det inte konstigt att vi lever i ett välfärdsland men vi har enormt sugig vård? Är jag den ende som har svårt att sova på nätterna och som klagar över mina egna mer eller mindre triviala “problem” då man ser inslag som det om en Arash som lider av någon muskelsjukdom som gör att han inte FUNGERAR fysiskt? Att han blivit lovad att få genomgå en operation två gånger men att han båda gångerna – i sista minuten – blivit nekad pga. att det inte “finns vårdplats efter operationen”. Hallå! Vi lever i Europa, i ett så kallat “rikt” land och du blir nekad en operation som är NÖDVÄNDIG för att din kropp ska FUNGERA med motiveringen att det inte finns någon vårdplats efteråt. Hur sicko är inte det?
Och raskt över till nästa inslag som handlar om karlar som leker med en boll (vilket i sin tur får huliganer att vandalisera och suga åt sig en massa cash av mina surt intjänade slantar (se tidigare inlägg så förstår du) till poliser (som är för få och förvånansvärt otrevliga) och sjukvård och vem vet vad. Tillbaka till “nyhetsinslaget”; det handlade om en stackars fotbollsspelare som inte kunde vara med på träningen pga. muskelskador. Men my God. Klart man får en massa skador när man lägger ner större delen av sin tid på att missbruka sin stackars kropp på det där sättet. Och vem bryr sig? Inte Arash vars muskler inte FUNGERAR pga. SJUKDOM i alla fall. Men hur mycket stålar drar han in? Hur många dosor får han penetrera?
Och folk undrar varför man är deprimerad. Samhäller suger ju. Allt blir ju sämre. Eller är det bara något man intalar sig ju äldre man blir?
Nu sätter jag punkt innan datorn brinner upp. Ska ta mig en snus och gosa med Sebbe.
Det är dåliga tider men jag har ju Sebbe
Vet ni vad man har på lönekontot när man varit sjukskriven i fyra månader, jobbat halvtid i tre och återigen varit heltidssjukskriven i en månad (och more to come)?
1 krona och 86 öre.
Jag skojar inte.
Tur att man har generösa kamrater.
Det är så sorgligt att man ska straffas när man blir sicko. Jag har jobbat nonstop sedan jag var 19 (och nu är jag.. hmm… 20?) (och det är väl då man går in i den berömda väggen). Det är fördjävligt att man ska vara en vara som ska slitas ut tills det säger stopp och sedan ska man kastas på tippen. Herre min skapare; jag är bara 31.