Jag hade lite djupa tankar igen. Mitt recept på att bli av med ångest och annat otrevligt;
om man verkligen lever sitt liv som om varje dag vore den sista har man ju faktiskt ingenting att oroa sig för. Fatta vilken befrielse. Det låter som en klyscha men jag ska faktiskt försöka leva mer så.
Jag menar; vad är vitsen med att jag oroar mig för (exempelvis) att få cancer senare i livet om jag blir överkörd imorgon? Det vore väl ett slöseri med tid om något.
Etikett: ångest och eufori
M:ö
O, Herren! Är det min tur snart?
Jag har lite ångest emellanåt. Alla mina syskon är gifta/sambos och har barn. Till och med den tio år yngre lillasystern. Och jag? Sitter här med min (älskade) hund. Jag känner mig liksom redo för parmiddagar och avkopplande parsemestrar på inte så festliga resmål. Frustrerande. Och en frustrerad man finner ingen kärlek.
Gubbe
Homecoming blues
Jaha. Detta är tredje gången jag påbörjar detta inlägg. Webbläsaren hängde sig de första två gångerna och jag hörde mig själv skrika; “Men för helvete, jävla fittdator”. Oerhört omoget av mig. Jag som inte är ett fan av svordomar. Och varför valde jag inte att säga “kukkompjuter”? Icke PK alls.
Nu sitter jag på jobbet igen. Med blandade känslor. Ofta när jag kommer hem efter en tripp någonstans drabbas jag av homecoming blues. Vet inte vad det beror på men känslan är densamma som infinner sig efter nyår. Allt är sig likt. Inget har förändrats. Livet har gått vidare. Livet går vidare.
Och Stockholm – trots sin glans – känns så väldigt ospännande och stelt. Fjuttigt helt enkelt. Jag måste resa bort snart igen.
Dock är det trevligt att komma hem till rena, fräscha ytor och skyltar och städer och människor som faktiskt är lite servicemajndade.
Nåja. Nu ska jag göra allt jag brukar göra. Allt är sig likt. Blä.