Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren. Mannen jag träffat i endast en vecka satt på en stol bredvid. Han höll om mig. Han dolde mitt ansikte för att ge mig mörker så jag kunde sova bort min smärta. Jag minns hur jag i all min misär kände mig så stolt över att jag hade någon som brydde sig om mig. Och som visade det så ogenerat (vilket trots allt är ganska ovanligt när man är homo).
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
Jag minns inte riktigt när det var, men någonstans i något av de där rummen tittade jag på min dåvarande pojkvän och kände mig så full av kärlek. Och så sa jag; “Jag tror jag älskar dig”.
“Jag älskar dig också”, svarade han.
Och vi menade det. Det var det som var så speciellt.
Den här stunden – när jag på allvar trodde jag skulle dö, med all den ångest det innebar – är ändå den finaste stunden jag upplevt. Hittills.
Det förhållandet slutade dock i drama. Det värsta drama jag någonsin upplevt. Mitt arma hjärta slets i fler bitar än någonsin tidigare.
Men ändå; den där tidiga sommarmorgonen på akuten är mitt allra varmaste minne.
* Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga baksuget som uppstår) sökte jag hjälp.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik