Ingen är död, alla mår bra

Det här har jag helt glömt att berätta.
Jag ringde en dag till en utländsk vän. ”Hey, it’s Sebbe’s dad.. bla bla” sa jag på hans telefonsvarare.
Några timmar senare ringde han, men jag hade en låg kväll så jag svarade inte.
Dagen därpå ringde han just när jag skulle gå från jobbet. ”Jag kan inte prata nu, kan vi höras lite senare?”, sa jag kvickt.
”Javisst”, svarade han, ”men berätta först vad som hänt Sebbe!”
”Vad menar du?”
”Han är död?”
”Hmm… Nej…”
Det visade sig att han missuppfattat mitt meddelande. Han hade trott att jag sagt ”Sebbe’s dead”.
Han hade gråtit i två timmar!
Han hade trott att jag inte svarat i telefon på grund att jag varit deprimerad.
Hemskt.
Jag kunde inte sluta skratta. Och jag kände mig hemsk.
Men lite roligt var det faktiskt. På ett makabert vis.
(Sebbe mår kalas. Han ligger just nu på golvet, på mina jeans som ska tvättas imorgon. Han är mätt och belåten och nyurinerad och klorna är nyklippta och fräscha. Han har det gott helt enkelt.)
Två idolbilder. Sebbe på jobbet: