När jag ser hur Eden Golan behandlas just nu (och det är HON som ’behandlas’ – inte de styrande i staten Israel) så ploppar minnen från barndomen upp.
Jag ser mobbarnas ögon som lyser. De frustar och flämtar som bestar. De ser sitt byte. Som förvirrade får ger de sig in i flocken för att själva inte bli utpekade, slagna, sparkade på, uppätna. Nu känner de sig trygga. Nu känner de sig ’tuffa’.
De vet inte varför de mobbar. De bara gör det.
De är så dumma i huvudet. Så vidriga. Så simpla där uppe i huvudet. De är helt enkelt ryggradslösa kreatur.
Är det någonting jag hatar – och jag är ingen hatisk människa – så är det just ryggradslösa människor som inte kan tänka själva. Som inte kan tänka det där lilla, lilla extra varvet.
De tror att de är ’modiga’ och ’coola’ men det är ju just det de inte är. De är fega kräk och jag föraktar dem. De skriker tomma slogans som vore de papegojor – och de vet inte ens vad de betyder.
De vet ingenting. De vill bara tillhöra en flock. Skitsamma vilken flock. De skulle lika gärna kunna vara n@zister. Bara de får ’tillhöra’. Inte bli utanför. Ensamma. Utsatta.
Ännu en anledning att rösta på Eden i afton. Bästa låten. Bästa vokalisten. Den Mobbade.
Herre min helige Skapare. Tösen sjunger om vad som hände den sjunde oktober. Någonting som mobbarna redan har glömt – eller kanske till och med förnekar. Hon sjunger om de våldtagna, mördade, kidnappade. Om familjer som brändes levande. Hon sjunger TILL dem som fortfarande (om de är vid liv) sitter i tunnlar, tillsammans med blodtörstiga bestar till terrorister.
Och denna tös väljer mobbarna att mobba.
Fy fan vilka äckliga jävla kräk.
RÖSTA PÅ EDEN I KVÄLL. Nummer 6.
