Det jobbiga med att vara jag är att jag är en sådan överkänslig person.
Allting känns så mycket och så starkt och en sådan person kan lätt börja självmedicinera för att komma ner till en ”normal” nivå.
Att känna glädje och lycka kan vara trevligt när man känner dessa känslor gånger 500 (även om man kan bli lite lätt manisk också).
Problemet är det här med oron, sorgen, rädslan.
I mitt fall kanske mest oron.
Jag oroar mig för allting mest hela tiden och jag har flera gånger fått höra att jag gör det mesta till självuppfyllande profetior.
Det ligger mycket i det påståendet, inser jag nu som vuxen, erfaren man.
Speciellt i så kallade kärleksrelationer så har jag så ofta varit ”säker” på att bli lämnad, sviken, sårad att jag (mer eller mindre) omedvetet sett till att det har blivit just så.
Det är inte lätt att bli av med den där gnagande oron.
Ibland känns det till och med så att man är som lyckligast och mår som bäst när man faktiskt är lite olycklig. Man behöver inte vara rädd för att bli lämnad om det inte finns någon som kan lämna en.
För att bli av med nämna oroskänsla så har jag testat det mesta (tro mig) och nu kommer jag att låta som Oprah (som jag saknar så!), men det enda som har hjälpt mig att ta mig igenom denna helvetiska oro har varit att högt och tydligt säga: jag väljer att vara glad.
Jag sätter mig ner och så säger jag till mig själv att antingen så går jag runt här och är orolig och mår dåligt eller så gör jag det inte. Ingen annan människa och ingen substans – vare sig laglig eller olaglig – kan få mig att känna annorlunda (mer än en kort stund).
Bara jag.
Valet är mitt.
Hur vill jag må just idag?
Det händer till slut.
Jag tror inte på slumpen.
Kvällssamtalade nyss med ”han den där israeliska dejten” och han befann sig tillsammans med sin familj på ett hotell i norra Israel.