Jag har tänkt på det här med kontaktannonser (jag har ju jobbat i branschen). Är det inte lite tossigt när de är kryddade med väldigt specifika önskemål? Exempelvis denna: “bla bla bla… Du bör vara man, mörkhårig och viril. Gärna svart bodybuilder…”
Missförstå mig inte – det är ju trevligt om man vet vad man vill ha men utsikterna för att denna 52-åriga västeråsbo kommer träffa en svart bodybuilder (som dessutom är intresserad av “konst, disco, soul, electro” och… “möbler”) är väl inte så där jättelysande.
Tänk om man blir tillsammans med någon som uttryckligen önskat sig något man själv inte kunde leva upp till – är inte risken ganska stor att man med jämna mellanrum känner “jo, jag är ju trevlig… men jag är ju ingen svart bodybuilder direkt…”?
Jag skulle iaf ha komplex.
Men å andra sidan är ju inte mitt självförtroende det bästa heller.
Kategori: Samhälle
Sport = patetiskt
Jag visste väl att det var något slags fotbollsmatch igår och när jag kollar dagens tidningar är jag så glad att jag inte är intresserad av det patetiska eländet.
Men guuuu! Heterokarlar! Väx upp. Se på oss schlagerfjollor; inte saboterar vi Eurovision! Inte kastar vi flaskor eller stormar scenen. Och framförallt – inte slår vi sönder stan efteråt. Eller varandra.
Folk är galna del 143 876
Tänk att det i Europa minns myndigheter som lägger ner tid på att undersöka om en av Teletubbiesarna är gay; “Om opassande attityder uppmuntras måste vi reagera”, säger den polska barnombudsmannen. Det anses nämligen vara homofilt av den lila Teletubbiesen att bära handväska (för det är ju det som kännetecknar en homoman? Det eviga bärandet av en damig handväska…)
Samtidigt attackeras homofolk i Moskva. I Stockholm blir en kvinna anställd hos RFSL slagen med en yxa i huvudet. I USA klär sektmedlemmar sina barn i t-shirts med texten “Gud hatar bögar”.
Visst är det en charmig värld vi lever i! Och folk orkar ifrågasätta vår årliga parad.
Snipiga moderattantsläppar
Det här med att man som arbetslös blir av med a-kassan om man tackar nej till arbete på annan ort kan jag delvis förstå men jag blev rosenrasande av att höra moderattanten på morgon-TV (en sån där människa som inte kan säga “chock” utan envisas med att forma sina snipiga läppar till “shock”) mala på om att om man lever ensam får man minsann packa ihop sina saker och dra. Stopp och belägg säger jag – ska en stackars ensam människa lämna sitt på egen hand uppbyggda liv och sätta sig i någon deprimerande håla och bli ännu mer ensam? Då kan väl stooorfamiljerna packa och dra. De har ju i alla fall varandra. Detta eviga förakt mot singlar. Har man inte familj har man tydligen inget liv och man kan kastas runt lite hur som helst.
Tur att underbara mp-Maria Wetterstrand satte m-tanten på plats.
Ohyfs
Jag har en dålig dag idag och jag har flera gånger blivit påmind om varför jag i regel inte gillar människor. De är ohyfsade. Det känns som de flesta är det, faktiskt. Förutom mina vänner. Och ni som regelbundet läser min blogg, och jag era, ni verkar fina och bra och med hyfs i kropp och sinne. Så puss på er.
Här kommer några exempel på odågor:
– Sura busschaufförer som med äckel (!) i blicken väntar tre sekunder innan de tar emot min biljett och stämplar den. (När jag en kvart senare klev på en annan buss tillbaka mot city var det samma chaufför och samma dryga, otrevliga mottagande.)
– Sura kärringar bakom passutlämningsdisken hos Nackapolisen. Ett “hej” eller ett litet leende skulle sannerligen inte skada. Jag blev ju extra trevlig, så klart, som för att se om jag kunde smitta henne. Men nej. Vid sådana tillfällen känner jag mig bara tvungen att säga “ha en bra dag” innan jag går.
– Chefer som dag 1 säger “gör så”, dag 2 säger “gör inte så” och dag 3 säger “varför gjorde du inte så?”
– Chefer som säger att de ska göra saker som de inte gör. Gång på gång.
– Folk på andra företag (som hyrt in sig på vårt kontor) som inte fattar att jag inte är deras sekreterare.
– Folk som varit hemma hos en på fest och betett sig som “värsta polaren” och sedan inte hälsar på en.
– Allmänt ohyfsade människor. Tänk dig att du går på en liten, liten stig och möter någon. Du hoppar in i buskarna för att ni ska kunna passera varandra och den andra personen går med den nyopererade näsan pekande mot skyn. Det hade varit så mycket trevligare om man fått en blick eller ett litet, litet leende tillbaka. Men nej. Händer mig ständigt och jag kan tyvärr inte vara en sådan som inte ger plats.
– Personer som ställer frågor men inte lyssnar på vad man svarar.
– Snåla människor. Jag kände en tjej som antecknade när hon bjöd sina väninnor på tuggummi. När det blivit tillräckligt många fick de köpa en ny förpackning åt henne. Nej, jag umgås inte med henne längre.
– Klottrare, vandaler och nedskräpare ska jag inte ens gå in på (har gjort det så många gånger tidigare).