Igår ringde det från okänt nummer och jag kände genast att antingen får jag jättegoda nyheter eller så får jag nåt negativt kastat över mig. Okänt nummer betyder oftast antingen eller. De här gången handlade om positiva nyheter. Äntligen! Jag har fått tid för operation! Nästa vecka ska jag träffa kirurgen och veckan därpå lägger jag mig på operationsbordet och får två skruvar i ryggen.
Damen som ringde var rar. Kanske thailändska. Hon frågade om jag ville tala svenska eller finska och jag svarade att båda funkar. Hon fortsatte tala svenska trots att det var lite kämpigt. Gulligt.
Men äntligen! Jag har väntat sedan i februari. Hela året har livet stått på paus. Jag har skrivit om detta många gånger, så jag ska inte dra det hela ännu en gång. Du kan läsa bland annat här och här och här och här.
Jag har aldrig tidigare blivit opererad tidigare. Eller sövd. Lite nervöst är det således, men jag vill bara få mitt liv tillbaka.
Jag måste skriva detta, för jag vill inte glömma det. Vaknade nyss. Mitt i en dröm.
Som ni kanske vet så har jag varit singel väääldigt länge. Jag drömde att jag var nykär.
Det var en person som jag tror hette Andreas eller Markus. Det var nåt vanligt svenskt namn med ett R i mitten.
Grejen var att han inte var ”min typ”, men vi umgicks i några dagar och sedan, en kväll på kammaren, så sa jag: ”Nu ska jag säga en sak. Jag vill inte att du svarar. Sedan lämnar jag rummet så du får tänka på det jag nyss sa. Sedan kommer jag tillbaka och vi fortsätter som om inget hänt.”
Och vad sa jag då? Jo. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Kimsan, varför kan du aldrig bara hålla käften? Varför måste du hela tiden uttrycka dig? Nu kanske du sabbar allt igen.” Sedan sa jag: ”Jag trodde inte att det skulle kunna hända, men jag tror att jag skulle kunna bli kär i dig.” (Det var en lögn, för jag var redan kär. Jag kände fjärilarna.)
Jag lämnade rummet och hyperventilerade och när jag vände mig om så stod Andreas-Markus där och han omfamnade mig.
Kommer jag någonsin att få känna fjärilarna igen? Saknar dem.
Sedan satt vi i en röd soffa och jag började pladdra igen. Jag visste inte alls var Andreas-Markus stod politiskt, så jag tog en risk. Jag frågade: ”Såg du det där talet som Jimmie Åkesson höll igår?” Han svarade: ”Ja, och det var ju superbra!” Jag andades ut. ”Ja, han har ju ta mig tusan alltid rätt.” Då visste jag att jag var i sällskap av en tänkande människa.
(Brasklapp: jag kommer inte att rösta SD nästa gång heller. Men JÅ har ju rätt i allt han sagt och säger. Bara det här med att de flesta partier rakt upp och ner kopierar SD:s politik, samtidigt som de fördömer dem, säger ju en hel del.)
(När de inte är upptagna av att gulla med islamister, vill säga.)
Min ”fruga” hade också en biroll i denna dröm, men det beror nog på att hon varit bortrest i en vecka och jag saknar henne. (Ska träffa henne idag.) Blake var också med på ett hörn. Han brukar inte gilla män (förutom mig), men han gillade Andreas-Markus. *puh*
Tänk så tragiskt det är att jag upplever romantik endast i mina drömmar (när jag väl lyckas sova).
Jag måste f*n få till det snart. Any takers?
Har ni förresten upplevt detta fenomen? Du träffar en person som inte är ”din typ”, men ju mer du lär känna denna FANTASTISKA person, desto vackrare/stiligare blir han/hon? Samma sak när det gäller nån som är jättesnygg. Men de är ruttna inuti, och då blir de fula även på utsidan, hur ”snygga” de än må vara enligt boken. Jag har varit med om detta flera gånger.
Underbart är det att veta att det TROTS ALLT är insidan som räknas.
Ha en bra fredag och en god helg och Shabbat Shalom.
Låt din fina insida STRÅLA och BLÄNDA alla idioter, men dra till sig alla finingar!
Det händer så mycket i mitt tredje hemland och jag ska skriva lite mer utförligt om det vid något tillfälle, men idag bjuder jag på detta:
Jag kom på en lustig sak som jag nu måste dela med mig av (vilket är ett av mina ’problem’, som jag snart återkommer till).
Idag har jag på mig denna harmlösa tröja och då började jag helt osökt att vandra längs minnenas berömda aveny.
Nu när jag har återupptagit den insomnade kontakten med mitt israeliska ex så kom jag ihåg att när vi gick på vår första date i Budapest så bar jag denna tröja. (Sju år sedan, så rätt bra kvalitet!) Han sa ingenting om det då, men när jag några veckor senare mötte upp honom på flygplatsen i Helsingfors så sa han: ”But don’t wear anything pink”.
Och jag hade ju inte ens reflekterat över detta, att rosa är nån typ av bögfärg och han satt väl kvar i nån garderob som jag aldrig ens har besökt. Tack vare min uppfostran så var jag redan från dag ett sådan att ”Hej, här är jag. Take it or leave it. Om jag inte älskar mig själv så vem ska göra det då?”
Han tyckte också (som alla mina, relativt få, ex) att jag är en aning ”overwhelming”. Och varför måste jag hela tiden uttrycka mig? Varför måste jag dela med mig av allting? Varför kan jag aldrig bara knipa näbb?
Svar: jag vet inte. Jag bara är sån. Jag är en ”overwhelming”, uttrycksfull person.
Så därför blev det inget av vår relation. Kanske möter jag nån gång en människa som står ut med mig och min ständigt glappande käft och mina ivrigt knapprande fingrar på tangentbordet.
Men jag älskar honom, mitt isra-ex. Oerhört intelligent, driftig, snäll och dessutom snygg. Just nu befinner han sig på ett fältsjukhus vid gränsen till Gaza, där han tar hand om skadade. Han är ju, som sagt, själv permanent skadad efter att ha blivit förgiftad av äckliga Hamas för många år sedan.
Men han är en himla underbar människa. Hoppas att han vågar bära rosa nån gång.
Min förmiddag med illustration och foton, varsågoda.
Jag var hos tandläkaren igen då tänderna måste vara i skick inför mina efterlängtade operationer. Tre tandrelaterade besök denna vecka. Det går undan! Tänk att jag fick på mig svarta solglasögon där jag låg. Varför har ingen tänkt på detta tidigare? Det har ju alltid varit lite jobbigt att ligga där och gapa och inte veta var man ska fixera blicken. Så simpelt och så fiffigt!
Sedan tog jag bussen hemåt och klev av vid Författarparken, vilket kändes passande. Är ju inte författare, men ändå en skrivande person.
Men en annan sak! Jag såg två så coola kvinnor. En igår och en idag.
Först var det en äldre dam som ville hälsa på Blake. Hon var så himla elegant. Röd kjol och röd jacka och röd hatt och omsorgsfullt lagd make up. Hon gick där med sin käpp och var så himla… elegant.
Igår var det en superpuma som klev av bussen. Hon var mörkhyad och chic. En svart, kort jacka och röda, tajta läderbyxor. Kilometerlånga spiror. I öronen bar hon stora röda plattor med nåt slags mönster. Kort afrofrisyr. (Således ingen sån där töntig, billig peruk.) Hon påminde mig om Grace Jones.
Alltså… Hon var så himla cool. COOL.
Med detta vill jag säga något som jag har sagt en miljard gånger tidigare: det skadar aldrig att klä upp sig en smula. Det är en fröjd för ögat att se människor som lägger lite tid och energi på hur de presenterar sig för världen. (Man mår själv bättre och får rakare rygg, och människorna man möter blir glada. Win-win.) Kan inte alla bara lämna dessa förfärliga mysbyxor hemma i soffan där de hör hemma?
Jag tecknade nyss dessa bägge damer (se ovan) trots att jag verkligen inte är någon tecknare, eftersom jag mer är en skrivande person.
På samma sätt som jag inte är någon dansare, då jag är vokalist.
Trevlig helg.
Shabbat Shalom och Gott Nytt, Supersött Judiskt År tillönskas alla mina underbara judiska vänner och bekanta.
Den som får dessa idiotgrejer att försvinna från internet får ett specialpris av mig:
– Få ”godkänn alla kakor” att försvinna från varenda jäkla sajt man besöker (igår skulle jag in på en myndighetssida och var tvungen att ”godkänna” tre gånger! Inte undra på att så många i dagens dårhussamhälle lider av musarm).
– Bara radera alla dessa töntiga, intetsägande videoklipp som automatiskt sätter igång att snurra på alla dessa nyhetssajter. De är så fruktansvärt irriterande.
– Få väck alla onödiga rutor som dyker upp. ”Prenumerera på vårt nyhetsbrev” o.s.v. Ingen vill mottaga fler mail!
– Och så detta stressande moment: du läser någonting med stort intresse och *plopp* dyker det upp nån ruta: ”…Mer rekommenderad läsning för dig…” Bara lägg av! Låt mig läsa i fred eller så stänger jag ner fönstret!
– Sist men inte minst: samma genre som ovan. Detta stressande! Du kan kolla på nåt klipp här eller där (eller se på gammaldags teve, vilket jag ju bara gör under Eurovision, men jag vet ändå att det är så här på gammelteve) och dessa bedrövliga rutor dyker upp om ”nästa program” eller ”missa inte ’det och det’ nästa vecka”. KAN VI INTE BARA FÅ LEVA I NUET!?
En sista sak om dessa förfärliga rutor. Har ni också märkt att ibland är det svårt att läsa den faktiska artikeln? Den försvinner i mängden och ibland kan man inte ens klicka bort den. Man KAN alltså INTE läsa den publicerade artikeln!
