Sebbe & ostbågar

Jag trodde ett tag att Sebbe var blandras men det tror jag inte längre. Han blir mer och mer lik en fullfjädrad papillon för varje dag som går. Speciellt i de friska höstvindarna (I love), då står hans öron som aldrig förr och han liknar de där fjolliga hundarna i böckerna.
Och han älskar ostbågar (inte för att det är utmärkande för hans ras men ändå). Han verkar alltid lika förvånad över att något så stort kan smälta så ljuvligt på tungan och visa sig vara mest luft.

”Ring my be-ee-ell, ring my bell, ding-ding-dong, dinge-dinge-ding”

Jag har tänkt på en sak. Dörrklockor. Min kära hund, Sebbe, reagerar på ett visst sätt varje gång han hör en dörrklocka på TV (i och med mitt Desperate Housewives-rally den här helgen har han hört otaliga olika dörrklockor). Han har bott hos mig sedan han var knappt tio veckor och jag har en sådan där standard-ring-ring-dörrklocka. Förmodligen hade hans uppfödare det också. Ändå, om det så är ring-ring eller pip-pip eller ding-dong han hör så reagerar han på ett speciellt sätt. Är inte det konstigt?