Nu är den fjärde Pridekrönikan publicerad. Det tog några dagar, men bättre sent än aldrig.
Dagen efter
Så var paraden avklarad och snart är Pride slut för denna gång. Varje år hänger det på en mycket skör tråd om jag överhuvudtaget ska delta i paraden eller ej (av ren lathet, tre dagars festande tär på en trettioårings kropp). I sista stund ändrar jag mig alltid och varje gång är jag lika glad över att jag tog mitt förnuft till fånga. Oftast när jag frågar om anledningen till att någon inte går i paraden får jag höra att personen i fråga inte vill bli representerad av ett tåg som ser ut som en cirkus. Då är det väl bäst att komma dit och representera sig själv då! Jag önskar att alla människor skulle få uppleva känslan man får när man går längs gatorna, kantade av alla tänkbara slags människor. Häromåret fick jag äran att bevittna ett (mycket) äldre heteropar sittande på sina rullatorer, frenetiskt applåderande, och det var fantastiskt att se. Inte ens regnet sänkte humöret hos vare sig deltagare eller åskådare igår, utan Hornsgatan förvandlades på ett ögonblick till ett hav av paraplyer. Synd bara att de inte var regnbågsfärgade. Störst applåder fick som vanligt de underbara människorna som gick bakom plakatet ”Stolta föräldrar till homosexuella barn”. Jag blir lika lycklig i hjärtat varje gång jag ser dem och jag önskar så att de vore många, många fler! Hur kan man inte vara stolt över sitt barn? Hur kan man inte förstå att man är som man är och att det inte är något man vare sig kan eller bör försöka ändra på? Hur kan man inte ta till sig att alltsammans handlar om kärlek?
Igår samlades ett gäng insnöade nazister vid Odenplan för en antihomodemonstration och i dagens DN kan vi läsa vad en av deltagarna, Emelie från Uppsala, har att säga om saken: ”Det är fel att de ska hålla på och pussas öppet framför vanligt folk.” Det är så lätt att glömma att det finns unga människor mitt ibland oss som kan kläcka ur sig sådana idiotiska uttalanden. ”Den sortens kärlek är fel”, säger Emelie vidare ”det är inte meningen att det ska vara tjejer med tjejer och killar med killar. Men ju mer de visar upp sig, ju mer anhängare får de. Och då blir det fler som tycker det är okej att vara så”. Jag blir mörkrädd. Ingen Emelie från Uppsala ska komma och uttala sig om min kärlek för den vet hon absolut ingenting om.
Så länge jag riskerar att bli nedslagen på grund av att jag är tillsammans med en person av samma kön tänker jag gå där och trampa i den där paraden.
Kategori: Adult
Dolly
Jag älskar Dolly. Här är tredje krönikan:
Å, Dolly!
Efter fredagens Dolly Parton-hyllning ställer jag mig frågan varför jag inte har några Dolly-skivor i min annars så generösa samling. Måste genast kolla efter en samlingsskiva. Hon är ju så strålande på alla sätt och har skrivit så många fantastiska låtar! Jag tror bestämt att de flesta av oss har en liten Dolly inom oss och världen vore både roligare och smartare om vi bara tillät oss att plocka fram henne lite oftare. Nina Persson, som jag insett är den skandinaviska coolheten personifierad, började med att läsa upp ett fax från Dolly herself och temperaturen steg snabbt i parken. Och tänk om hon faktiskt skulle komma nästa år, som det ryktas om i tidningarna, det skulle ju toppa det mesta.
Fredagen på Pride brukar kännas som något slags mellandag och så var även i år. Man har inte riktigt hunnit återhämta sig från torsdagen och sparar sig gärna till lördagens avslutningsfest så det blir att man går på sparlåga. Det var många bra artister på scen under kvällen, men de flesta okända för den stora massan. Förra årets miss Pride, Marko, levde ut sina drömmar och skakade loss till Carolas ”Genom allt”. Närmare Carola lär vi ju dessvärre aldrig komma (men vi har ju Dolly). Laleh, som jag antar är en flatfavorit, fick igång massan med sin underbara ”Invisible”. I övrigt hade jag gärna blivit lite mer överraskad, men jag fick i åtminstone min dagliga dos Pay TV, om än i något omstöpt form.
Höjdpunkten var så klart Robyn. Vi vill höra mer av Robyn på Pride! Vi vill höra hennes egna låtar också! När denna Stjärna sjöng de första tonerna av ”I will always love you” var min kväll komplett.
Bara på Pride träffar jag flator. Varför är det så? Jag har aldrig pratat med så många som under dessa augustikvällar. Var är ni resten av året? Det bästa med Pride är just mixen av människor med åtminstone det gemensamt att samtliga har ett mer eller mindre öppet sinne. Man möter folk man aldrig annars skulle träffa och vidgar sina vyer ytterligare. Det vore så kul om det kunde fortgå året runt. Glädjen, gemenskapen och stoltheten måste ju inte ta slut när Pride Park stänger.
Krönika 2
Torsdag betyder schlager och schlager betyder kärlek
Pride Park förvandlades återigen till ett hav av schlagerälskare och förra årets något ljumna torsdagsafton föll snabbt i glömska. I år svängde det mer och allsångspubliken på Skansen skulle ha haft en hel del att lära. Det är en nästan obeskrivbart underbar känsla att stå bland alla dessa människor och skråla med i låtar man inte hört på ett decennium eller två. Sol, öl, musik, glada människor och en romans därtill är total lycka. Bättre än så blir det bara inte.
Kvällens drottning var utan konkurrens Arja Saijonmaa. En mer parant donna är lika svårfunnen som havre på ett risfält. Hon bjöd så klart på ”Högt över havet” och ”Vad du än trodde så trodde du fel”, som ju kändes kultförklarad redan innan hon floppade med den i Melodifestivalen. Som bonus fick vi höra ”Om natten”, låten hon valde bort till Jessica Folckers stora glädje. Det var också underbart att se Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen sjunga ”Dag efter dag” som Chips. Andra efterlängtade duor var systrarna Kätkä i Cat Cat (”Bye Bye Baby”) och Karin & Anders Glennmark (”Kall som is”).
Närmare paradiset kan man som schlagerbög inte komma, än att stå bland tusentals människor som också kan koreografin till Bel Airs ”1+1=2”. Man fylls lätt av en nostalgisk overklighetskänsla när barndomsidolerna plötsligt bara står där och sjunger sina gamla låtar. Jag menar, har jag någonsin hört Annica Burman sjunga ”I en ding ding värld” bortsett från den där kvällen 1988? Jag tror inte det. Och så bara hon uppenbarar sig och texten sitter som klistrad i mitt huvud. Anna Book har ju uppträtt både på Pride och i andra gaysammanhang hur många gånger som helst, ändå är det alltid lika lovely att höra hennes ”ABC”. Trots Lasse Holms oersättliga bidrag till schlagervärlden trodde jag väl aldrig att jag skulle få se honom på en Pride-scen. Men det fick jag, och med Monica Törnell dessutom!
Mina personliga höjdpunkter denna kväll var ändå då Elisabeth Andreassen sjöng en av mina absoluta favoritlåtar, ”I evighet”, samt Anabel Condes framförande av ESC-tvåan ”Vuelve conmigo”. Två drömmar som gick i uppfyllelse.
Man kan ju spekulera hur mycket som helst i hur det kommer sig att schlager är så poppis bland homosarna, men det får någon annan göra. Jag älskar artisterna och jag älskar det lättsamma och glättiga och alla over-the-top-kreationer, men framförallt älskar jag musiken. Så enkelt är det faktiskt i mitt fall. Inget slår en schyst refräng. Ja, det skulle väl vara en riktigt läcker tonartshöjning i så fall.