Kategori: Homogay

Torsdag betyder schlager och schlager betyder kärlek
Pride Park förvandlades återigen till ett hav av schlagerälskare och förra årets något ljumna torsdagsafton föll snabbt i glömska. I år svängde det mer och allsångspubliken på Skansen skulle ha haft en hel del att lära. Det är en nästan obeskrivbart underbar känsla att stå bland alla dessa människor och skråla med i låtar man inte hört på ett decennium eller två. Sol, öl, musik, glada människor och en romans därtill är total lycka. Bättre än så blir det bara inte.
Kvällens drottning var utan konkurrens Arja Saijonmaa. En mer parant donna är lika svårfunnen som havre på ett risfält. Hon bjöd så klart på ”Högt över havet” och ”Vad du än trodde så trodde du fel”, som ju kändes kultförklarad redan innan hon floppade med den i Melodifestivalen. Som bonus fick vi höra ”Om natten”, låten hon valde bort till Jessica Folckers stora glädje. Det var också underbart att se Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen sjunga ”Dag efter dag” som Chips. Andra efterlängtade duor var systrarna Kätkä i Cat Cat (”Bye Bye Baby”) och Karin & Anders Glennmark (”Kall som is”).
Närmare paradiset kan man som schlagerbög inte komma, än att stå bland tusentals människor som också kan koreografin till Bel Airs ”1+1=2”. Man fylls lätt av en nostalgisk overklighetskänsla när barndomsidolerna plötsligt bara står där och sjunger sina gamla låtar. Jag menar, har jag någonsin hört Annica Burman sjunga ”I en ding ding värld” bortsett från den där kvällen 1988? Jag tror inte det. Och så bara hon uppenbarar sig och texten sitter som klistrad i mitt huvud. Anna Book har ju uppträtt både på Pride och i andra gaysammanhang hur många gånger som helst, ändå är det alltid lika lovely att höra hennes ”ABC”. Trots Lasse Holms oersättliga bidrag till schlagervärlden trodde jag väl aldrig att jag skulle få se honom på en Pride-scen. Men det fick jag, och med Monica Törnell dessutom!
Mina personliga höjdpunkter denna kväll var ändå då Elisabeth Andreassen sjöng en av mina absoluta favoritlåtar, ”I evighet”, samt Anabel Condes framförande av ESC-tvåan ”Vuelve conmigo”. Två drömmar som gick i uppfyllelse.
Man kan ju spekulera hur mycket som helst i hur det kommer sig att schlager är så poppis bland homosarna, men det får någon annan göra. Jag älskar artisterna och jag älskar det lättsamma och glättiga och alla over-the-top-kreationer, men framförallt älskar jag musiken. Så enkelt är det faktiskt i mitt fall. Inget slår en schyst refräng. Ja, det skulle väl vara en riktigt läcker tonartshöjning i så fall.