Författare: Kim da Costa

Sannfinländarnas patetiska utspel

Det är ingen hemlighet att jag i många frågor sympatiserar med Sannfinländarna, men jag har aldrig kunnat rösta på dem då jag vetat att det skulle komma en dag då de skulle komma att visa sitt rätta jag.
Och nu kom ju den dagen, då de presenterade sitt nya ”finskhetsprogram”.

”Det ideal om tvåspråkighet som rått i årtionden och det orättvisa tvånget att lära sig svenska stör de finskspråkigas språkliga identifiering och självbild, förminskar finskans roll som samhällets gemensamma språk, orsakar en språkligt betungande skola och dåliga inlärningsresultat, binder språkval, gör språkkunskaperna snävare, rör till uppfattningen om det engelska språkets allmänbildande funktion, skadar avancemang i arbetslivet, skapar motstridiga förväntningar, skuldbelägger finskspråkiga och försämrar språkklimatet”, skriver partiet.” (Svenska Yle)

Detta får Sannfinländarna att kännas riktigt historielösa och ganska dumma i huvudet, helt enkelt.

Som SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson skrev på Twitter:

”Sannfinländarnas finskhetsprogram är mycket obehagligt, ja rent av skrämmande och vittnar om en oerhört snäv syn på det land vi byggt tillsammans, sida vid sida.”

Som tvåspråkig finländare från Sverige, numera boende i Finland, vet jag vad språket betyder för såväl finskspråkiga i Sverige, som svenskspråkiga i Finland.
Språket är a och o – eller a och ö, som jag envist brukar säga.

Därför har det aldrig blivit aktuellt med Sannfinländarna för min del. Därför är jag glad och stolt över att vara SFP-medlem och lite extra stolt över att ha ställt upp i kommunalvalet för detta parti.

Kan vi inte protestera lite? Kan vi inte envist bara tala svenska (hur bra finska vi än må tala) vid myndighetskontakter, på vårdcentralen, i matbutiken o.s.v.?
Det är dags att ta i med hårdhandskarna mot denna idioti.

Denna lilla filmsnutt tycker jag är bra. Passande musik också.

Allt bara slocknade

white imac and apple magic keyboard
Photo by J. Kelly Brito on Pexels.com

För ett tag sedan slocknade hela min lägenhet. Bara huxflux. Jag är bra på mycket men såna här saker vet jag inte mycket om.

Jag ringde således på hos min granne och frågade om han också var strömlös, men det var han inte.

”Kan du hjälpa mig med mina proppar?” Och ”varifrån är du?”

”Nå, jag är helt från Helsingfors, men jag har även studerat i Vasa”.

”Oj. Min släkt är därifrån. Jag är från Sverige men ändå från Österbotten. Jag har också studerat i Vasa.”

Så, han började vrida runt på mina proppar men inget hände.
I all sin prakt stod han på min pall och vred och vispade. Men inget hände.

Sedan gick jag på konsert. El-dramat fick vänta.

Morgonen därpå köpte jag tre paket proppar och varje gång jag bytte en, så blixtrade det till och till slut gav jag upp och ringde fastighetsskötaren.
Det tog bara en timme (trots lördag) och fastighetsskötaren kom. Han frågade om jag har några förlängningssladdar. ”Ja, jag har en till min TV, men jag kollar aldrig på TV så den är ju i sig inte ens inkopplad.”

”Det spelar ingen roll”, sa fastighetsskötaren. ”Dra ut sladden så får vi se. Oavsett om den är ’aktiv’ eller ej så är den ’på’ och den sväller.”

Vips! Elen var tillbaka!

Han lärde mig att förlängningssladdar är av ondo, om de inte har en sån där röd ”on/off-knapp”. SÅ NU HAR VI LÄRT OSS DET.

”Förlåt att jag störde dig på en lördag”, sa jag.

Han: ”Det är okej, jag får ju betalt.”

När han gick sa jag: ”No, hyvää palkkapäivää.” (”Ha en bra lönedag.”)

MEN DET TOG INTE SLUT DÄR.

Jag har nu identifierat problemet helt själv. Min älskade iMac har lagt av! Nån typ av kortslutning. Den bästa datorn någonsin. I drygt tio år höll den. Med stor sorg måste jag kassera den. Vilken tur att jag har backuppat allt. Jag ska ge den ett försök till, genom att inhandla en ny sladd. Hoppas att det är där felet ligger.

Men jag är så ledsen. Ja, nästan förtvivlad.

Min älskade iMac var med mig på sju adresser i två olika länder. Tack för allt. Du var bäst. Hoppas att jag får liv i dig igen.

Personligt, pop och politik

Nu bjuder jag på ett inlägg som mycket fint sammanfattar min eviga bloggslogan: ”Personligt, pop och politik”. Plus språk. D.v.s. det mesta som ÄR jag och som jag står för.

Igår satt jag och väninnan hemma hos mig och ungefär samtidigt fick vi av våra respektive läkare veta att hon har ”nåt” i hjärnan och jag har ”nåt” i ryggen och vi ältade detta ganska länge, samtidigt som jag hela tiden uppdaterade Valmyndighetens hemsida.

Så vad gjorde vi då, för att bli av med all ångest och för att jag som politiknörd skulle kunna skingra även de tankarna? Det enda som hjälper: vi gick ut och sjöng karaoke.

Det var vardag och ingen kö till mikrofonen så vi bara sjöng och sjöng och sjöng.

Som vanligt stötte vi på en finlandssvensk man. (Vad är det med finlandssvenskar och karaoke? De känns lite överrepresenterade. Eller så är det bara det att de alltid kommer fram och snackar med mig då jag uteslutande sjunger på svenska. Analysera gärna.)

Han var, precis som min släkt, ursprungligen från Österbotten. (Eller ”hemma från Österbotten”, som man säger på finlandssvenska.) Han talade så vacker dialekt (från Jakobstad) medan jag som vanligt bräkte på med min vulgära stockholmska västgötska cocktail.

Så, vi pratade om valet och jag sa att jag hade nerverna på helspänn och att jag röstat #KD2022. Och jag behövde inte ens säga det, utan han visste att KD i Sverige inte är samma sak som det människofientliga KD i Finland. Det var så skönt att samtala med någon som var insatt.

Sedan kollade jag min telefon och jag såg att VI VANN och sedan sjöng jag ”Det regnar i Stockholm” och när låten var slut sa jag i mikrofonen: ”Men det kanske inte regnar så länge till, för jag nåddes nyss av nyheten att VI VANN!”

Jepp, det gjorde jag. Ty sån är jag.

(Anekdot: jag nämnde i ett tidigare inlägg karaokevärden som för nån vecka sedan sa: ”Ainako siellä kotikaupungissasi sataa?” Ung. ”regnar det alltid i din hemstad?”)

Summan av kardemumman: sång avlägsnar all ångest OCH jag älskar att stöta på människor som är INSATTA och vet vad de talar om.

Åbo Senap och Lisa Nilsson

Jag lyssnade på den underbara podden Hitfabriken (eftersom jag inte bara älskar politik, utan även popmusik). I det senaste avsnittet var sångerskan Lisa Nilsson gäst med anledning av att hennes superskiva ”Himlen runt hörnet” fyller 30. Hon berättade en massa anekdoter om samtliga låtar och så berättade hon att i låten ”Varje gång jag ser dig”, så i slutet när det är ett litet tyst ”break” innan tonartshöjningen så brukar hon på konserter skrika nåt klämkäckt till publiken.

Så var hon i Åbo och hon hade hört att Åbo Senap (Turun Sinappi) just flyttat utomlands (med arbetslöshet till följd o.s.v.), så denna kväll hojtade hon till publiken (på finska!): ”Turun Sinappi takaisin Suomeen!” Alltså ”Åbo Senap tillbaks till Finland!”

Så otroligt oväntat och festligt! Folket hade jublat efter några sekunders förvirring.

Jag älskar senap överlag och Åbo Senap i synnerhet (den starka varianten, som Nilsson med rätta kallade ”kvalitetssenap”). Kan ha senap till nästan allt och av någon anledning produceras den bästa senapen här.

Googlade lite och tydligen återvände fabriken till Finland så småningom, och finns numera i norra delen av landet.

(Hitfabriken finns där poddar finns.)

Dannii

Neon Nights

Vad har jag i lurarna idag då? Jo, jag poppar Dannii Minogue. Hon har genom åren släppt så många bra bitar, även om det på sistone varit ganska tyst. Förmodligen på grund av att Dannii roat sig med TV-underhållning samt familjeliv.

De tre första albumen, från början av 90-talet, lyssnar jag aldrig på. Jag upptäckte Dannii på allvar 1997 då hon släppte albumet Girl. Mer om den skivan om ett tag, ty vi måste ju börja med mästerverket Neon Nights (2003).

Det hela började med den fantastiska dansdängan Who Do You Love Now – ett samarbeta med Riva. Låten blev en hit och ett helt dansalbum spelades in. På detta briljanta alster finns hitlåtar som Put The Needle On It, I Begin To Wonder samt Don’t Wanna Lose This Feeling. Missa för allt i världen inte den underbara mash-up:en av nämnda låt och Madonnas Into The Groove: Don’t Wanna Lose This Groove. Briljant!

Samtliga dängor på Neon Nights hör hemma här. Albumet är så att säga cohesive, som man brukar säga på utrikiska. Lyssna. Dansa. Älska!

Girl

På albumet Girl gjorde Dannii en musikalisk helomvändning och musiken blev klubbigare. Ni minns nog jättehiten All I Wanna Do. Oj, vad farbror dansade till den när det begav sig (när farbror fortfarande orkade gunga runt på ett dansgolv). En mindre ihågkommen singel är den alldeles fantastiska Disremembrance. Lyssna och njut. Everything I Wanted var ett annat skönt singelsläpp.

Club Disco

2007 släpptes femte albumet Club Disco. Här samlades flera samarbeten som släppts under de gångna åren. Bland annat Touch Me Like That, Perfection (mycket bra), So Under Pressure, I Can’t Sleep At Night samt min absoluta favorit: You Won’t Forget About Me. Oj, vad jag älskar denna bit!

Unleashed

Slutligen vill jag tipsa om samlingsskivan Unleashed. Här finns gamla låtar i remixad form, några nya (helt trevliga) samt ännu en underbar mash-up: Begin To Spin Me Round – Danniis I Begin To Wonder ihopmixad med Dead Or Alives You Spin Me Round (Like A Record).

TREVLIG LYSSNING!