Madonnas senaste album Madame X har sina fina stunder, och det känns – med all rätt – som att hon spelade in en skiva som var precis vad hon för stunden hade lust med. Jag hatar inte Madame X, men jag kan ändå inte riktigt ta den till mig. Det som stör mig mest är dessa tvångsmässiga samarbeten med hiphoppare och annat löst folk. Bara lägg av! Var Madonna! Sluta smöra för nya, musikaliskt döva generationer! Här blandas portugisiska tongångar med samhällsfrågor. Spanska med engelska. Ett hopkok, helt enkelt.
Hela eran känns lite tradig i min bok. Kul att M gör som hon vill, men jag är inget stort fan av denna LP.
Bästa låt: ”Back That Up To The Beat” Sämsta låt: ”Come Alive”
Som sagt, nedräkningen fortsätter, av husgudinnan Madonnas 14 studioalbum. Från nummer 14 till nummer ett och nu är vi framme vid nummer 13: MDNA.
Madonna skilde sig och hon var nog ganska frånvarande när MDNA kom till. Har jag läst. Hon var arg och kanske en smula bitter, vilket märks i vissa låtar. MDNA släpptes 2012 och första singeln var den vidriga ”Give Me All Your Luvin'”. En ganska förfärlig låt, om du frågar mig. Med rapcrappande gästartister o.s.v. Usch, liksom. Hela albumet känns så väldigt generiskt. Vem som helst skulle ha kunnat framföra låtarna. Inte ens Madonnas intima (och arga) texter om skilsmässan från den tradige Guy RItchie gjorde detta till ett Madonna-album. Dessutom är låtskrivarna fler än tidigare, och själva gudinnan har varit medskribent på färre bitar än någonsin tidigare (har jag läst nånstans). Albumet känns väldigt 2012 (väldigt EDM) och hitlåtarna lyser med sin frånvaro. ”Girl Gone Wild” är ju svängig (även om videon är kopierad rakt av: kolla bara in denna! Madonnas version ser du här.). ”I’m Addicted” är bra. Likaså ”I’m a Sinner”, ”Love Spent” och ”Falling Free”. På deluxe-utgåvan får vi dessutom ”Beautiful Killer” och ”I Fucked Up”, som jag gillar.
Men överlag: ett ihopkok av det mesta, med ”fräsiga” ”feature”-artister (usch) och generiska producenter. Inget höjdaralbum, alltså.
Bästa låt: ”Masterpiece” Sämsta låt: ”Give Me All Your Luvin'”
Jag insåg att det var länge sedan jag skrev om min husgudinna Madonna, och eftersom jag skriver om PERSONLIGT, POP OCH POLITIK, så är det väl dags för mig att lista nämnda kvinnas studioalbum från 14 till 1. Så nu kör vi, helt enkelt.
På plats nummer 14, och allra sist, hamnar albumet Music från år 2000. Det finns många bra bitar på detta album. Titellåten är ju ett ”anthem” och vidare har vi fantastiska ”Impressive Instant”, ”Nobody’s Perfect” och inte minst ”Gone”, men jag gillar inte eran. Den här cowgirl-looken känns inte organisk, utan väldigt påklistrad, och det stör mig. ”Paradise (Not For Me)” är ju även den hur bra som helst. Men… Helheten. Nej. Jag ser inte ”helheten”.
Att Madonna följde upp superskivan ”Ray of Light” med ”Music” är för mig ett mysterium. Flera av låtarna känns som att de vore låtar som inte fick plats på nämnda, förra, albumet, och nu fick de vara med här istället, som tröstpris (”Runaway Lover” och ”Amazing”, exempelvis). På den europeiska utgåvan fick vi ”American Pie” som avslutande låt, och jag gillar faktiskt den. Madonna har så fin och sammetslen röst på denna låt.
Jag har inte så mycket mer att säga om ”Music”. Jag bara går inte igång.
Bästa låt: ”Gone” (Vilken text!) Sämsta låt: ”What It Feels Like For a Girl” (Förlåt, M-fans, men jag kan bara inte ta den till mig.)
Här hoppar vi som vanligt mellan ämnena, så nu ska jag tipsa om någonting ljuvligt som jag lagat under veckan.
Aj, så smarrigt!
Först och främst: fyllda paprikor.
Jag hade inte lagat denna underbara rätt på många år men väninnan kom över och hon var sugen så vi lagade tillsammans enligt hennes recept. – Så stora paprikor som möjligt. Jag gillar egentligen inte röda men i ugn blir de ljuvligt ”köttiga” och utan den där stickande smaken som röd paprika ofta har. Avlägsna kärnorna och fyll sedan paprikorna med en sörja gjord på: – Valfri mjukost, krossad tomat, champinjoner i små, små bitar (jag vill slå ett slag för burkchampinjoner – jag älskar dem!), schalottenlök, gröna oliver (även dessa ingredienser i små, små bitar), kapris, hackad vitlök, en påse tacokrydda. Se till att sörjan inte är för lös. Toppa med riven ost och sätt på locken. In i ugnen i 200 grader i ca 45 minuter. Sedan är det bara att njuta.
Soppa hör hösten till!
Jag har även lagat en ny variant av min älskade höstsoppa. (Tidigare inlägg: Höstsoppa samt Höst betyder soppa.) Jag älskar en het, mustig soppa och den här gången tog jag vad jag hade hemma: – morot – palsternacka – schalottenlök – vitlök – vitkål – en burk krossade tomater – några skvättar Bring the Pain Sauce (mycket stark, som namnet antyder, finns på Lidl) – vatten – salt – peppar
Skär allt som skäras ska i lagom stora bitar. Fräs i en kastrull i några minuter. På med tomatkross och vatten. Låt koka i ca 25 minuter. Dutta i den starka såsen och krydda loss. Sedan är det bara att njuta, och svettas ut alla sorger, besvär och synder.
Som politiknörd följde jag så klart i förmiddags Den Stora Presskonferensen. Äntligen får Födelselandet en ny regering, efter åtta kaosartade år då Sverige körde ännu mer i diket tack vare den rödgröna, vänsterextrema, lallande röran. Detta är verkligen på tiden! Sista chansen att rädda det som räddas kan.
Jag höll med om exakt allt som sades om det så kallade Tidöavtalet. Allt! Skummade sedan också igenom hela avtalet (som går att finna med en enkel sökning) och jag nickade och hummade. Det ser bra ut det här.
Kanske vänder det äntligen för Sverige. Om ett par år eller så kanske landet är i ett sånt gott skick att jag kan överväga att återvända. Oj oj oj! Ja, ni hajar ju själva hur nöjd jag är.
Naturligtvis lipar vänstern ut på sociala medier (kolla bara twitter). Tänk att de kan vara så fruktansvärt dåliga förlorare.
