Författare: Kim da Costa

Jag känner en mycket jobbig, hjärtslitande hatkärlek för denna kvinna. Hon är en smula besatt och har en skev verklighetsuppfattning och hon har sagt en hel del konstiga saker genom åren. När jag läste den där QX-intervjun hon gjorde i samband med lanseringen av sitt My Show-album övervägde jag att göra ett stort konstverk av alla mina Carola-skivor, fanclubtidningar från 80-talet och andra prylar. Insåg dock att det vore som att förneka en stor del av min barndom. Jag menar; jag hade ju bara Carola. (Tills Madonna tog över mitt hjärta.)
Så; om fröken Carola nu inte förstår bättre än att hon verkligen tror sig veta att homosexualitet är onaturligt så låter jag henne tro det. Ser man något som finns i naturen (som dessa homofåglar som det skrevs om i tidningarna för ett tag sedan; som levde tillsammans år efter år och stal andra fåglars ägg och ruvade dem) som onaturligt har man sådana skygglappar för ögonen att det krävs ett mindre mirakel för att få personen ifråga att se annorlunda på världen.
Jag tycker det är onaturligt att vara 39 år och tala som en bebis. Men det är okej; så länge fröken C inte går ut och slår andra människor på käften får hon tala hur hon vill.
Inte för att ta Carola i försvar, hon är säkert skyldig till en massa korkade uttalanden, men efter att själv ha sett hur pressen vinklat saker då de trakasserat min arbetsplats dygnet runt fler än en gång genom åren, väljer jag att inte döma Carola innan jag själv talat med henne om saken.
“Jag är stolt över att vara en gay-diva”.
Hon må fiska röster.
Eller så har fröken Häggkvist blivit vuxen.