Var ute på natturinering med Sebbe och passar på att skriva några rader eftersom Blogger återigen låg nere hela kvällen *arrgh!*.
Har roat mig med att synka mina två datorer. Har lärt mig att backuppa i och med datakraschen för ett tag sedan.. Man hittar så roliga saker när man rotar runt. Foton och sånt…
Författare: Kim da Costa
Morning
Skrev en massa härliga inlägg igår kväll men det var ju som så ofta maintenance på blogger så inget av det kom upp.
Igår kväll medan jag laddade in bilder från mobil 1 till dator 2 hade jag sim-kortet i mobil 1 som har trasig display. Fick ett sms från “Zlatan” men kunde inte läsa vad som stod. Skulle ringa upp men kom fel tre gånger innan jag slutligen lyckades få fram honom i telefonboken. Första gången kom jag till ett mobilsvar tillhörande en mäklare jag känner, andra gången kom jag till någon som bara lade på i örat på mig (hallå! det måste ju ha varit någon jag känner eftersom personen ifråga fanns inlagd i mobilen – otrevliga människa – du ska raderas!) och tredje gången vet jag inte vart jag kom.
Mitt mobildilemma; mobil 1 har som sagt trasig display men minneskort för så hääär mycket musik + enormt bra kamera. Mobil 2 har hel och fin display men minimalt minneskort och förvånansvärt sugig kamera. I-landsproblem, jag vet, men ändå.
Together Again
Ni vet hur vissa låtar etsat in en känsla i kropp och själ som är näst intill omöjlig att tvätta bort. Ibland blir vissa låtar förstörda och för all framtid ospelbara – andra gånger fylls man av goda, varma minnen som får en att le.
Hade inte spelat Janet Jacksons Together Again på säkert ett par år men så gjorde jag det idag och vips befann jag mig på Gatwick-flygplatsen och hade just vinkat hej då till Andy – en konstnärstyp jag hade en fin fling med under mina då täta besök i London. Andy såg ut lite som James Dean (allvarligt) och var en riktigt nice typ som bodde i Finsbury Park. Som vanligt finns de stiliga, smarta och ödmjuka karlarna någon annanstans än på kvarterskrogen. Such a shame. Synd på så rara ärtor. Ska lyssna mer på Janet och se vad som händer..
Fittslickarjeans
Pratade med PG på kontoret och han gjorde mig uppmärksam på debatten kring H&M:s nya jeansmodell; Fit Sliq. Hahahaa.
– Jag kan hålla med om att det låter olyckligt på svenska, säger Jenni Tapper-Hoël på pressavdelningen.
Det låter som en våt dröm, säger jag. Tur jag har vänner som håller mig uppdaterad då jag knappt läser tidningar, ser på TV eller lyssnar på radio längre. Jag orkar liksom inte ta till mig mer elände. Men nu har jag haft en orgie i dagens nätupplagor.
Vård, por favor
“Zlatan” ligger och sover och jag läser bloggar efter promme med Sebbe. Han var helt crazy i natt – for runt som en yr zebra med vingar – han visste väl inte vilken tid på dygnet det egentligen var.
Aronson skriver också om den kassa vården och i och med mitt förrförra syrliga inlägg tänkte jag som hastigast dela med mig av ett exempel. Häromåret drabbades jag av något märkligt; jag kunde bara inte urinera. Det funkade liksom inte. Varje droppe fick krystas fram under enorm frustration. Brukar skjuta upp eventuella läkarbesök så länge det går eftersom det när allt kommer omkring ändå inte brukar ge så mycket. Den här gången kände jag mig dock tvungen att söka vård så iväg till vårdcentralen och undersökning och St. Görans. Väl där fick jag ligga på en brits i något som kändes som ett fältsjukhus och allt som hände var att det skulle tas ett urinprov (”men det är ju därför jag är här – jag kan inte ge något urinprov!”) och sedan skickades jag hem med löfte om att få en tid hos en urolog. Dagarna gick och till slut fick jag ett brev med en inbokad tid – en månad senare! Herre min skapare; gå runt med välfylld blåsa i en månad. När klockan väl var slagen hade mina prolem just försvunnit och den läkaren jag träffade skulle jag vilja spöa upp (but we don’t believe in violence, som Ricki Lake brukar säga) för han var så otrevlig. Och sen. 40 minuter sen. Hans dörr stod öppen och särskilt upptagen såg han inte ut. Tål inte sena människor. En bokad tid är en bokad tid no matter what, punkt.
Så, det mötet gav mig inte särskilt mycket. Mer än irritation. Nästan exakt ett år senare fick jag samma problem men jag visste att jag skulle spara både tid, pengar och ilska genom att vänta ut eländet på egen hand så det gjorde jag.
Håller mig så långt bort jag kan från vården.
Nästa gång ska jag berätta om när jag trodde jag hade en hjärntumör och trodde föreställningen var slut. Och det var det fler som trodde.