Författare: Kim da Costa

Retro: Pet Shop Boys – Actually

Igår toklyssnade jag alltså på Pet Shop Boys debutalbum och idag fortsatte jag mitt nörderi genom att spela uppföljaren på repeat, för att nu skriva några rader om LP:n ifråga: Actually från 1987.

  1. One More Chance 4/5
    Precis som Two Divided by Zero på Please känns den medryckande och något udda producerade One More Chance som en perfekt albumöppnare. Många detaljer i den ack så spännande ljudbilden.
  2. What Have I Done to Deserve This? 5/5
    Denna hit är en av mina feta favoriter. Den är bara så… perfekt.
  3. Shopping 5/5
    Lite lustigt är det att ytliga människor tror att denna bit handlar om att… handla… när den i själva verket är en politisk sång om regeringens utförsäljning av ditt och datt. En poppärla i vilket fall som helst.
  4. Rent 5/5
    Texten! Melodin! Alltihop är popperfektion!
  5. Hit Music 4/5
    En låt om hitmusiken som spelas på radio. Kan ju knappast gå fel.
  6. It Couldn’t Happen Here 3/5
    En av de där såsiga PSB-låtarna som jag inte uppskattade förr i tiden (när jag var ett vithårigt gossebarn) men som jag har vett nog att tycka om idag. Melodin i verserna är dock inte ”all that” så betyget stannar på en trea.
  7. It’s a Sin 5/5
    Vi kan alla vår It’s a Sin så jag har inte så mycket att tillägga, annat än att jag är svag för låttexter om synd, sex, religion och ”förbjudna” tankar och känslor. I allmänhet alltså.
  8. I Want to Wake Up 3/5
    Mycket bra låt i midtempo (?). Åttiotalet skramlar och plonkar i bakgrunden och jag gillar det. Det blir dock ”bara” en trea i betyg just idag.
  9. Heart 5/5
    Denna lite bortglömda hit skrevs ju från början för Madonna som inte ville ha den. Synd på så rara ärtor; man kan riktigt höra Madonna sjunga Heart (med den ikoniska åttiotalsrösten, före sånglektioner etc.). Låten hade passat henne.
  10. Kings Cross 5/5
    Åh jistanes, så vacker den är, Kings Cross. Ännu en sån där melankolisk, seg PSB-låt som jag inte gillade då, men som jag stormälskar idag. Enormt fin.

BETYG: PET SHOP BOYS – ACTUALLY: 4,4

Retro: Pet Shop Boys – Please

För att göra livet roligare och för att inte bli uttråkad på mina resor till och från jobbet så har jag bestämt mig för att grundligt lyssna igenom samtliga Pet Shop Boys-album och ”recensera” dem.
Ett album per dag kommer jag att lyssna på, för att sedan skriva några rader om alstret i fråga.

Vi börjar naturligtvis från början. Året är 1986 och Neil Tennant och Chris Lowe har just släppt debut-LP:n Please. Spännande va!

Nej men ärligt talat så köpte jag inte PSB:s tre första album när de släpptes. Jag var helt enkelt för ung! Jo, jag gillade singlarna som hördes på Tracks men skivorna köpte jag (ännu) inte.

  1. Two Divided by Zero 4/5
    Detta är en sån där perfekt öppningslåt. Ej singelmaterial, men väl finemang som inledning. Lite mystisk och härligt blippbloppig.
  2. West End Girls 4/5
    Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått storheten med genombrottslåten. Idag gillar jag den skarpt, javisst, men när det begav sig var West End Girls ingenting för mig.
  3. Opportunities (Let’s Make Lots of Money) 5/5
    Denna fantastiska popbit har jag dock alltid älskat. Underbar är den!
  4. Love Comes Quickly 5/5
    Åh, en så vacker och hoppfull ballad detta är. Ganska bortglömd men den bör dammas av.
  5. Suburbia 4/5
    Albumversionen är mycket olik den singelversion som så småningom kom att släppas. Går igång på denna något ”lugnare” inspelning. Bra att slippa hundskallen (som ej är populära i vårt hundiga hem).
  6. Opportunities (Reprise) –
    Detta är ingen låt så något betyg sätter jag inte.
  7. Tonight Is Forever 4/5
    För mig hänger spår 7, 9 och 11 ihop på något sätt. Mer eller mindre samma (härliga) känsla och melankoliska, desperata längtan.
  8. Violence 5/5
    Det tog bra många år innan Violence föll mig så hårt på den darrande underläppen att jag skulle belöna den med en full femma. Men nu är dagen kommen. Texten! Melodin! Soundet!
  9. I Want a Lover 4/5
    Så himla härlig! Men låten känns en smula som en demo; som om den inte är riktigt färdig än. Men! Jag gillar den skarpt; melodin, texten, soundet. Tidvis en smått hysterisk och desperat känsla och det går jag igång på.
  10. Later Tonight 3/5
    Finstämd ballad men på gränsen till lite för seg. Texten räddar låten.
  11. Why Don’t We Live Together? 4/5
    Även denna lite som en demo. Hade 7, 9 och 11 hottats upp lite i produktionen så hade de belönats med feta femmor.

BETYG: PET SHOP BOYS – PLEASE: 3,81

Miljödårar då och nu

helsingforsregionens miljötjänster

I fredags var jag på ”miljöutbildning” på jobbet, för att erhålla ett så kallat ekopass. (Eller ”ekopassi” som det så klart heter på finska – vad trodde du?!)
Då kom jag att tänka på när jag för närmare 20 år sedan hade ett förhållande med en tvättäkta miljöpartist (ni vet då, innan MP fick makt och vi började få bevittna hur skogstokiga och hycklande de är).
Denne unge man, vi kan kalla honom Rille, lärde mig att sopsortera ”på riktigt”. Dessförinnan hade jag sorterat lite slarvigare (dock förmodligen flitigare än gemene man, eller ”gemene hen” som det heter numera). Rille lärde mig att ta bort det lilla ”fönstret” på kuvert osv. På den nivån alltså.

Jo, Rille dårå, som är en väldans nära vän idag och som ingen av er kan identifiera; han var extrem på den tiden och är det kanske än idag. Men det hedrar honom, vilket jag kommer till senare.

För att skölja plastförpackningar utan att använda onödigt vatten så lät han vattnet som kom ur diskmaskinen skölja. Och för att klara sig med en liten kyl så ”tillverkade” han ett extra kylskåp genom att hänga ut en kundkorg utanför fönstret.
Så om ni såg en röd korg hänga på en husfasad på Kungsholmen så var det Rilles ”kylskåp”.

Exemplen är många och dessa minnen kom över mig när jag skaffade mitt ekopass. Jag hade förresten nästan alla rätt när det kom till sortering. Det här med att glasflaskor och -burkar ej ska blandas med dricksglas var en nyhet för mig.

Jo, jag sorterar vidare trots att jag (som jag har berättat tidigare) är skeptisk till vår sopsorteringshybris efter mitt besök i Brasilien och jättestaden Rio där ingenting sorteras.

All heder åt Rille. Han lever som han lär och beter sig inte som dessa vidriga ”miljömedvetna” hycklande ”kändisar” som dikterar hur vanligt folk ska leva medan de själva flänger runt i privatplan och bor i jättelika elslukande villor etc. etc.
Jag föraktar dem. Det finns en grej som jag hatar mer än det mesta, och det är hyckleri. Samt godhetsposörer.

Fotot: info från HRM (Helsingforsregionens miljötjänster). Det här med språk är viktiga grejer men nu slösades det eventuellt lite på papper.

Pet Shop Boys – Hotspot

Pet Shop Boys är en av de där popakterna som jag har följt från start och som jag lyssnar på än idag. Deras två senaste album Super (2016) och Electric (2013) har jag inte riktigt tagit till mig (jag kanske måste ge dem en ny chans; jag kanske bara har haft så mycket annat för mig) men idag släpptes så nya Hotspot.
Albumets två första singlar uppmärksammade jag när de släpptes men jag tyckte att de var en smula… sömniga (även om Dreamland har ryckt upp sig en smula vid det här laget; Burning the Heather är dock fortfarande ett litet frågetecken), medan den tredje – Monkey Business – kändes härlig redan vid första lyssningen.

  1. Will-o-the-Wisp 4/5
    Ja, jag var tvungen att googla titeln: something that is impossible to get or achieve. Aldrig hört! Med det sagt så är detta en skön upptempobit som låter som en pärla från förr.
  2. You Are the One 5/5
    Jo, vi har läst att PSB numera delvis bor i Berlin men alla dessa referenser till staden i fråga känns lite… töntiga? Ja, vi vet att Berlin är en fet bögstad där man kan pippa och partaja (jag fann min då blivande make – numera ex-make – på en gata i Berlin). Med det sagt: jag älskar denna lugna, typiskt PSB:iga låt som bland annat innehåller dessa rader:
    And every bird in the sky’s a performer
    A tingle-tangle, chittering and chattering
    By the fountain, spluttering and splattering
    Det kallas popkonst!
  3. Happy People 4/5
    Oj, detta låter som PSB på 90-talet. Soundet ger rejäla flashbacks. Lite Army of Lovers-vibbar dessutom. Faktiskt.
  4. Dreamland 4/5
    Det tog som sagt ett bra tag innan jag tog albumets första singel till mig. Nu belönas den med en svag fyra. Ett minus för de politiska inslagen i texten – jag är *SÅ HÄR* trött på ”kändisar” som uttrycker vänsterextrema åsikter om gränslösa samhällen och jadajadajada. Lägg av!
  5. Hoping For a Miracle 4/5
    Åh, så vackert och melankoliskt. Doftar mycket tidiga PSB.
  6. I Don’t Wanna 5/5
    En omedelbar favorit; medryckande och svängigt om en blyg kis som inte vill gå ut och dansa.
    In a song, he hears that rhythm’s a dancer
    And it won’t take no for an answer
    Suddenly, he thinks he might reluctantly
    Go looking for some company
    He summons up the energy
  7. Monkey Business 4/5
    Nåt slags sjuttiotalssväng (?) på nya singeln. Kommer aldrig att hamna på någon lista över PSB:s bästa singlar, men en svag fyra får den nu av mig i alla fall. För nu.
  8. Only the Dark 5/5
    Lugnt och ack så romantiskt. Återigen en ”gammal” PSB-låt.
    Don’t be scared
    For only the dark
    Can show you the stars
    I’ll be there
    The moment the dark
    Reopens your heart
  9. Burning the Heather 2/5
    Gitarriga balladen som släpptes som singel nummer två, och som jag inte förstår mig på. Men jag lärde mig att ljung heter heather på engelska. Alltid nåt.
  10. Wedding in Berlin 4/5
    För det första så tycker jag att det är festligt att Mendelssohns brudmarsch samplas i denna härliga dänga. För det andra så gillar jag den enkla texten om ”varför vi gifter oss idag”. Bra avslutning!

Härligt med ”bara” tio låtar, så som det alltid var förr i tiden (10 eller 12 spår). När vissa album släpps numera så innehåller de upp mot 20 bitar och det är ju på tok för mycket. (Nästan) Allt var bättre förr.

När jag nu skummar igenom mina betyg för var och en av låtarna så inser jag att jag gillar LÅTARNA mer än ALBUMET som helhet. Så tokigt det kan bli.

Värdelösa föräldrar och störiga minoritetsmänniskor

Idag när jag var ute på lunch hände någonting som jag inte upplevt på sisådär 25 år: en ung grabb skrek ”bögjävel!” efter mig. Jag blev helt paff.
På nittiotalet hände ju sådant här konstant – ja, nästan dagligen faktiskt.
Men nu?
2020?

Hade jag inte blivit så paff så hade jag svarat på ”tilltalet” men nu gjorde jag ju inte det. Det paffigaste av allt var att zigenarpojkens mor inte brydde sig om sonens uppförande.

Och just såna där likgiltiga (VÄRDELÖSA) föräldrar har jag råkat ut får SÅ många gånger tidigare. Som den där gången då en muslimgosse spottade på mig i Stockholms tunnelbana medan hans förtryckta insvepta mor lät det hela passera.

Jag är trött på:

  • värdelösa föräldrar
  • minoriteter som kräver förståelse och daltande medan det ta mig fan hela jävla tiden är människor ur just dessa minoriteter som ger sig på oskyldiga hederliga medborgare

Tvi vale, säger jag.
Mitt tålamod har varit slut i många herrans år.
Här finns ingen tolerans för de intoleranta.