Brunch

Å, vad jag behövde sova. Igår var jag uppe och mötte världen redan vid åtta och på kvällen (som tillbringades i hemmet trots att någon ville träffa mig för att få “se något härligt”) var jag som en död fisk (vilket jag för övrigt blivit anklagad för att vara i helt andra sammanhang tidigare).
Idag lyckades jag på något sätt sova till 12:30 (med ett kortare avbrott för Sebbes morgonritualer). Underbart var det. Jag behöver nog en dag i veckan som jag mest sover bort.
För övrigt är jag så nöjd med att sedan jag började jobba enbart kontorstider blir jag så där naturligt trött på kvällarna – en underbar, sund känsla som jag inte upplevt sedan skoltiden för alldeles för länge sedan.
Jaha, nu har jag vofsing i knät så jag må sluta.