Önskeinlägget: Nej, inte en drink till på mina byxor

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det sjunde inlägget i serien, önskat av den vågade
Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!

Förr om åren hade jag en evighetslång stubin, men för fyra år sedan förändrades allt. Jag vet ej om det berodde på att min kropp blev fucked up av de antidepressiva pillren jag tryckte i mig, eller om det var ‘livskrisen’ i allmänhet som låg bakom.
Hur som helst så klipptes stubinen av och det återstår nu endast en liten fladdrande fjupp. Jag exploderar lätt och människor som under årens lopp vant sig vid min mjäkighet och eviga diplomati hade i början lite svårt att förhålla sig till mitt nya sanna jag.
Så var det den där gången då jag och Dansken, efter att ha laddat för en helkväll under en hel veckas tid, besökte en småskum krog. Kvällen var ung och humöret på topp då Dansken plötsligt spillde en drink svart shot över mina ljusa byxor. Jag exploderade och blev fruktansvärt irriterad – dock inte på honom utan på livets allmänna jävlighet. “Inte en drink shot till på mina byxor”, kved jag medan jag rafsade ihop mina saker och kastade mig ut på gatan, haffade en taxi och åkte hem.
Igår var det dags igen. JAG SKREK ÅT DEN NYE HETEROGRABBPOLAREN!
Hjälp.
Jag hade en väldigt dålig dag och den blev ännu sämre då det dåliga inte berodde på mig utan på någon som uppenbarligen inte gör ett särskilt bra jobb. Som jag nämnt tidigare så är jag en ordningens man och när det börjar dimpa ner betalningspåminnelser gällande arbetsrelaterade fakturor som jag lämnar in i oerhört god tid så blir jag så arg att jag ser stjärnor.
Så var det igår.
Fast värre.
Det handlade denna gång inte om påminnelser utan om meddelanden som löd: betalas inte fakturan NU så släcks ditt konto.
Jag gick i taket. Med all rätt såklart, men jag borde ha riktat min vrede mot rätt person.
Dessvärre befann sig den ansvariga inte på plats och när det ringde på dörren stod den stackars heterograbbpolaren där. “Bla bla blaa”, fräste och skrek jag. “Använd ditt jävla nyckelhelvete!” För säkerhets skull avslutade jag med ett rungande “VA FAAAN!?”
Nåväl. Jag lugnade ner mig under timmarna som kom och gick och när jag var på väg hem tittade jag in hos heterograbbpolaren och sa med min mjukaste stämma: “Förlåt att jag skrek åt dig. Ha nu en fin eftermiddag så ses vi imorgon.”
Som sagt så är en av mina bästa egenskaper att jag kan be om ursäkt och förlåtelse. Det är det inte många som törs i dagens pissiga samhälle.
Ha en bra dag.
Puss puss.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *