Finkultur

Medan vi lunchade beundrade den thaimatsbjudande kvinnan mina tre konstverk som hängde på väggen bakom henne. Hon ställde frågor om vad tavlorna egentligen föreställde och symboliserade och efter en lång, lång utläggning från min sida lade hon huvudet på sned och sa; “Tänk vad roligt att du har sådana smygekivoka inslag i dina tavlor. Här kommer folk in och säger; “åh, vilka färgstarka, glada tavlor” och så missar de helt fit*orna”.
“Det är det som kallas konst”, sa jag och skrattade så rått jag bara kunde.
Lunchen var god! Det var lite New York-känsla över det hela. Kön (med “k”, inte med “sch”) ringlade sig ut på gatan men servicen var snabb och snart var vi där inne bland alla andra hungriga själar och/eller gapiga asiatiska kockar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *