Denna morgon började med stort jobbdrama och inte nog med det – dramat i sin tur ledde till ett annat drama, vilket resulterade i att plötsligt stod herr Persien framför mig med morgonrufsigt hår och uppknäppt herrblus.
Jo, han är rätt het och det vet han om.
Vad han inte vet är att han är mycket, mycket hetare när han är rakt uppstigen ur sängen – ofixad och ur sin kostym.
MER OFIX I VÄRLDEN!
Det var inte det inlägget skulle handla om. Nej, jag ville bara säga att i och med dramat så föll jag ur mina morgonrutiner (de ensamma, lugna timmarna på jobbet). Jag vill börja småjobba, läsa dagens tidningar, se nyheterna på SVT och sippa i mig två starka koppar kaffe. Därefter kan kollegorna infinna sig.
Nu blev det inte så och nu känner jag mig ur balans. Ur fas.
Etikett: vardag
Festlig vardag
Jag vet att ni undrar… Ja, jag gör vardagen festligare till och med när jag tar mig en Treo. Inget konstigt med det.
Vad jag gör i väntan på Mello
En morgon
Klockan är halv åtta och jag halvsover. Har sovit dåligt hela natten fastän jag kom i säng först runt halv två. Öronpropparna börjar bli utslitna och jag hör ett välbekant ljud men jag försöker ignorera det.
Mrhmm. Mrhmm.
Försöker somna om. Försöker drömma.
Mrhmm. Mrhmm.
Jag antar att Sebbe ligger och tittar ut genom fönstret – persiennerna är uppdragna, det vet jag – och att han ser något spännande där ute.
Mrhmm.
Nej, tänker jag, det där är inte Sebbes uppspelta röst. Det är hans missnöjda läte jag hör. Ett jämmer. Jag slår upp mina eleganta blå ögon och skymtar något i köket. Sträcker överraskande graciöst ut min extra långa mansarm och skjuter upp dörren ordentligt. Ja, där sitter han. Mitt lilla troll. Han sitter vid matskålen och jämrar sig. Skålen är full av mat så det är inte av hunger han klagar.
Han vill gå på toa. Jag vill sova, men jag vet ju hur det känns att inte få lätta på trycket när kroppen gråter så jag slänger mina grova, håriga herrben över sängkanten och sträcker på mig. Trollets ögon tittar med spänning på mig och när jag yttrar den magiska meningen ”ska vi gå ut och kissa” – lite väsande så där – så sätter svansviftandet igång. Det viftar ordentligt där bak. Vift vift. Därefter reser han sig upp och sträcker på sig så där som han alltid gör; med arslet i vädret. Och så gäspar han. Som för att gäspa ur sig den sista droppen av trötthet som bor i kroppen gäspar han och därefter tassar han fram till mig, medan jag går och letar efter mina kläder, och snabbslickar mig på vaden. Därefter går vi ut.
