Det är dagarna som går som är livet

God morgon i morgonsolen!
Här sitter jag på jobbet med solglasögon på då jag glömde glasögonen hemma och ögonen är trötta.
Gårdagen var lika innehållsrik som alla andra dagar de senaste veckorna; hälsade på Gringo som med uppkavlade arbetsbyxor sken upp som en sol i regnet. Mycket fin. De där vaderna måste jag massera igen. Åt middag hos Tysken + make. Det var för övrigt första gången jag åt middag
a) hos ett gift homosexuellt par
b) hos två tyskar
c) i ett hushåll med två katter och en hund
d) vid ett middagsbord där samtliga bar glasögon
Trevligt, trevligt. Dessutom besökte jag igår Willys för första gången – vilket paradis! Jag måste lära mig att storhandla, det är bara att inse att jag är så pass vuxen nu.

I väntans tider

Jag sitter kvar på jobbet och väntar på att Tysken ska komma och hämta mig. Vi ska åka och hälsa på Gringo på dennes jobb. Fast det vet han inte om (Gringo alltså) men han misstänker att så är fallet och har sagt att vi är välkomna.
Å, Gringo! Världens bäste Gringo!
Gringo som spontant lägger armen om en i bilen!

Från Haifa kom han en måndag då solen stod högt och fåglarna sjöng sina vackraste sånger

Herr Israel (29) fann mig på ett sådant där community “för homo-, bi-, queer-, transpersoner och deras vänner” den 21 december förra året. Han kommenterade mina ögon, vilket lät väldigt såsigt på engelska men jag faller ju för sådant. De följande veckorna hördes vi bara sporadiskt men den första januari i år, när jag kom hem efter en (bra) date (som slutade dåligt) satt vi och samtalade halva natten och det var både spännande och trivsamt. På något sätt (plan?) fann vi varandra. Sedan dess har vi haft mer eller mindre daglig kontakt, på ett eller annat vis.
Det framgick snart att herr Israel – som är ett stort fan av de nordiska länderna – hade planerat komma till Stockholm någon gång under sensommaren/hösten men i och med vår fina, blomstrande vänskap började han arbeta på att kunna tidigarelägga sin resa. Vilket han lyckades med. Några dagar innan han skulle sätta sig på planet drabbades familjen av ett dödsfall och trippen fick ställas in. Plötsligt kändes det som att vi aldrig skulle komma att ses och våra samtal var inte längre lika täta eller långa.
Snart meddelade herr Israel mig att han hade ett nytt datum. Jag valde att ta det lite lugnt och inte planera så mycket förrän han de facto befann sig i landet. Och plötsligt stod han där vid t-banestationen och log. Exakt samma leende jag sett på foton och webcam. Och han var minst lika rar IRL. Men hundra gånger blygare. Tre dagar hade vi tillsammans. Och vi spenderade dem mestadels i hemmet. Där vi gjorde vardagliga saker och talade om vardagliga ting. Trevligt.
Nu är han på väg hem till Haifa och här går jag med magen i vädret och slöstuderar hebreiska så att jag ska kunna kommunicera med svärmor. För att det är spännande.
Jodå, jag tror vi kommer ses igen och att vår vänskap kommer blomstra likt årstiderna. Jag vill gärna hälsa på i Haifa. Dessutom vill jag gärna träffa herr Tel Aviv. Men mer om honom en annan gång.

Nördarnas sammankomst

(Morgonstund på kontoret. Bästa tiden på dygnet. Alldeles tyst, inga dårfinkar som ränner omkring.)
Igår kväll när jag och Sebbe kom hem från Eurofivestar såg jag på en DVD han så vänligt lånade mig – en DVD med samtliga Israeliska ESC-bidrag (+ favoriter) genom tiderna. Fatta va’ gött!
Kom att tänka på en sak. Det är härligt när man träffar människor som är som en själv. Då kan en konversation se ut som följer (autentiskt exempel);
– Nämen! Det där är ju han som var med 1985!
(Pekar mot TV-rutan som visar ESC 1977.)
– Javisst! Det är Pino Gasparini!
– Och se där! Det är Gary Lux.
– Å, han är så söt.
– Har du sett honom nu? Han har blivit riktigt fet.
– Så synd. Men här var han söt. För att inte tala om året då han sjöng den där sången om barn.
– 1985.
– Just det; “Kinder dieser Welt”.
Alla är vi nördar på ett eller annat vis.