Etikett: Tel Aviv

”Before you say one more thing about Israel – come here!”

Hej kära vänner!

So… Originally I wanted to write this letter in Swedish, but I gave up on the idea since my Swedish is far from being perfect and since I want to convey my message as coherent as I can.

I read some of the letters here, and they’re very touching letters about the conflicts here in Israel and about the terror attacks and all of the threats we are dealing with from all of our neighbors. Unfortunately, our neighbors are not Norway, Finland and Denmark, to say the least :-).
I do have a lot to say about the political aspects, about the European hypocrisy and the ”human rights” activists, who are falling into the trap of Hamas and terror organizations. I have a family in the South of Israel, and my brother spent his birthday in a shelter, and in general I have much to say about the conflict.

But!

I don’t want to focus on the negative and problematic sides, but on the positive ones. Because that’s how I am. I guess that most Israelis and Jews are like that – ”everything will be alright” (”Allt ordnar sig”). Maybe because my people have been through so much…

In order to truly understand the mentality, the way of thinking, the culture, the conflict and all what you might thought or heard in the news about Israel – you just have to come here. There were so many people who completely changed their mind about Israel after visiting. There is so much ignorance in the Western world in the Israeli subject, it’s just unbelievable. In my four visits in Sweden, there were Swedes who thought the language we speak is Jerusalem, some thought that Israel is in Africa and were surprised to see that I’m white; others thought women have to work with their faces covered, and so on. The only way to fight that ignorance is to come, see by yourselves and tell your friends the truth. Så kom!

Before I tell you what Israel is for me, I’ll tell you a bit about myself. My name is Dan, I’m 21 years old and I live in Tel Aviv. I was born in Moscow and my parents immigrated to Israel when I was one year old. I grew up in Be’er Sheva, a city in the South of Israel. I moved to Tel Aviv just after high school because I got accepted to Law studies at Tel Aviv University. This year I’m finishing the fourth and last year of my degree, and afterwards I go to the army to work in the law unit there. I speak Hebrew, English, Russian, Spanish (from TV shows I watched when I was a kid) and some Swedish. My romance with Sweden started a long time ago, in the beginning with the Eurovision and the Melodifestivalen. Since March 2009, I visited Sweden 4 times and also started studying the language. I really like your country, the culture, the people, the music and even the weather (probably it’s the Russian genes…).

But anyway, we are here to talk about Israel. Do you remember Mika’s song, ”Grace Kelly”? It has a sentence – ”I could be brown, I could be blue…”- If someone would ask me what the magic of Israel is, and why people fall in love with it, I would answer, without any doubt, that it is its diversity.

Israel can be the Holy Land, with all of the sacred places for Jews, Christians and Muslim people and you can feel the Holy Spirit in the different holidays, as well as during the weekends in Jerusalem, Nazareth, Safed, and more. Jewish Rabbis are praying in the Western Wall, Priests and nuns are walking down Via Dolorosa road in the old city of Jerusalem, and Muslims are looking at the beauty of the Dome of the Rock. If there is a G-d watching us from above, he is definitely overlooking at Jerusalem and the holy places.

But at the same time, alongside with the religion and the tradition, we can see at the same Jerusalem city bars and pubs and night clubs, celebrating the miracle of life until dawn. If you go a bit west you will find Tel Aviv, the most liberal city in the Middle East. With endless night life, it earned the name ”the city that never sleeps”. Pride parades, amazing beaches and a beautiful port, big club scene, Parties – all of those contributed to the image that Tel Aviv got – young, funky and maybe a bit of a crazy city!

Israel is known for also other unique places: The Dead Sea, where you can lie down and relax. Go in the footsteps of the heroes in Masada, explore the Negev desert (and the craters there – a night walk in the desert with all the stars above is an amazing experience!), look at what is left in Caesarea, use Israel’s ski resort (yes, we also have snowy mountains) in the Hermon Mountain, swim in the sea of Galilee, enjoy the water in the Mediterranean sea all across it’s shore – including Haifa and the outstanding Baha’i gardens, dive and swim with dolphins in the Red Sea, in the beach of Eilat, Israel’s southern city, and much more.

It has everything for everyone: different religions trips, families, young travelers, adventurous people, straight, gay, and practically – each and every one of you will fall in love with Israel and will find what he likes. We truly made the desert blossom. Once you also meet the people and communicate and listen – you can understand the truth and the beauty of it. You can find a lot of information and pictures once you search the stuff I put in bold online, but I also made a collage that shows the different extraordinary places in Israel.

This is Israel

Other than the different cities and religions in Israel, another aspect of this diversity is the diversity in languages, people and ethnicities from all around the world. In every corner you will find a mix of a truly Moroccan spirit, the Polish or ”Yiddishe Mame”, French accent, flags of Russia, Hungarian Kiortosh, Egyptian pride, American youngsters, Argentinian meat and ”Assado”, and much more. The reason is of course the gathering of all of the Jews around the world in this small country. I think that makes life much more interesting. People from different backgrounds, with different mentalities meet, know each other and even get together. It can also be very funny and amusing, when for example a Russian lady tries to find her way in the line to a Falafel store. No wonder it’s called the ”Melting Pot” of the Israeli society!

The diversity is also shown in political views; from very right political parties, to the most left. There is a joke about Jews – ”Two Jews, three opinions”. It seems that you can’t describe the Israeli inner political conflicts in a better way. As a democracy, Israel allows all inoffensive opinions to be expressed (with Arab Muslims in the parliament). That’s why also a lot of political parties rise and fall; because they had the illusion they could unite most of the people into one opinion. Due to the different background and mentality of every person, it’s almost impossible.

In any case, please, before you say one more thing about Israel, or before you judge Israel because of something you heard in the media, come here. We’ll show you around. 🙂

I will be happy to get in contact with you, if someone also plans to come or just to ask any question – you can find me on Facebook (Dan Erukhimovich).

Shalom och hej,

Dan.

”Om Israels flagga visas på mitt arbete, kommer det att bedömas annorlunda”

Hej Kim,

Jag heter Barak och jag har ett litet företag som utvecklar spel och applikationer här i Israel. Jag har rest mycket och sett många platser – jag har även släkt i Tyskland och Belgien.
Jag undrar ofta: Hur skulle världen se ut om inte Israel fanns?
Skulle det vara en bättre plats? Eller kanske de som leder attackerna mot Israel (för sin egen vinning för att rikta uppmärksamheten bort från deras egen korruption, etc.) kanske bara väljer ett annat villebråd…

Jag är inte religiös. Bortsett från att jag respekterar dess traditioner är judendomen inte så viktig för migbortsett från en viss respekt för dess traditioner, men jag äter både griskött och annat som jag vill.
Jag uppfattar mig själv som en logisk och vetenskaplig person – och framför allt: Att leva och låta andra leva, att försöka vara en god granne i mitt hus och att hjälpa till när jag kan.

Och givetvis älskar jag videospel – jag gillar att spela och att utveckla dem. Det är min passion och det gör mig ont att veta att när jag är stolt över mitt arbete och släpper det på den globala marknaden måste jag fundera på om jag ska sätta en israelisk flagga på produkten – om jag gör det kommer folk att bedöma det jag gör på ett annat sätt.

Jag gillar inte politik, religion eller något annat som ska skapa debatt i den här typen av frågor, men när folk ser att Israel har anknytning till något blir det otrevligt.
Dessutom verkar det i mina ögon som om det är en ny trend att hata Israel och stödja palestinierna – det är det som är ”inne” nu. Jag tycker att alla homosexuella som engagerar sig i denna fråga ska försöka leva i Palestina som öppet homosexuella (några av mina närmaste vänner är homosexuella, så tro inte att detta är riktat mot dem J)
Jag har en känsla av att de flesta gillar att vara en del i en gemenskap (och därmed behöver de inte behöver tänka och fatta beslut själva).

I vilket fall som helst så är det sådana som du, några få, som är ett svagt men hoppfullt ljus för mig. Jag hoppas att Gud (eller vad det nu är som styr denna sjuka värld) ger dig styrka att fortsätta göra det.
Om du någonsin kommer tillbaks till Tel Aviv så är du mer än välkommen att bo hos mig i min blygsamma lya. 🙂

Jag beklagar detta långa brev. ’May the force be with you’ och tack för att du lyssnar och gör det du gör.

Cheers
Barak

Översättning: Ingrid Olsson.
Read this letter in English. 

”Putting the Israeli flag on my work will make people judge it in a different way”

Hello Kim,

My name is Barak and I have a small games and applications company here in Israel.
I’ve been around the world and seen many places, even got family in Germany and in Belgium.
I often ask myself: what would the world do without Israel?
Would it become a better place? Or maybe the ones that lead the attacks on Israel (for their own benefits to draw the attention from their corruption and such) will just choose a different prey…

I’m not a religious man, don’t have anything for Judaism except the respect for its traditions, but I eat pork and everything else I want.
I see myself as a man of logic and science, and most of all: Live and let live, trying to be a perfect neighbour in my building and help where I can.

And of course I love video games – to play them and to make them. That is my love and it hurts me to know that when I’m proud of my work and release it around the world, I think twice about putting the Israeli flag on it, because when I do, people will judge it in a different way.

I don’t care for politics, religion or anything that’s supposed to make a debate in these kinds of things, but when people see Israel associated with anything, it gets nasty.
Also according to what I see, it’s a new trend to hate Israel and support the Palestinians, cause that’s what’s ”in” right now. I suggest all the homosexuals that are very devoted to this cause, to try to live in Palestine as declared gays (some of my closest friends are gay so don’t think I’m talking against them. 🙂 )
I guess most of the people just like to be part of the horde (which disables them to think and make decisions for themselves).

Anyway, people like you, few as there is, are small beacons to me. I hope that god, or what ever control this sick world, gives you strength to keep doing it.
And if you ever come back to Tel Aviv, I’ll be more than happy to host you in my humble flat. 🙂

Sorry for the long email, may the force be with you and thank you for listening and doing what you do.

Cheers
Barak

Sveta & Gilad: 45 sekunder

Detta brev ligger mig varmt om hjärtat eftersom det beskriver just det som jag pratade om i radiointervjun: vardagen mitt i kaoset.
Dessutom handlar brevet om de eviga raketattackerna som svensk media ignorerar, ty ”ingen blev ju skadad”. 

Vi är två arbetskamrater som vill dela med oss av våra känslor. Vi bor båda i Israel men i olika städer. Sveta bor i Ashdod (Israels femte största stad) och under den senaste omgången av terrorattacker fick staden ta emot ett dussintal raketer. Gilad bor i Hod HaSharon, en liten stad alldeles i närheten av Tel Aviv. Vi vill berätta för er om vårt vardagsliv, och hur allt har förändrats under attackerna mot våra städer.

Morgon:

Sveta: Även om jag bor i periferin, endast 40 km från Tel Aviv, kan under rusningstid den lilla åkturen bli en två timmar lång mardröm. Jag stiger upp väldigt tidigt om morgnarna och lämnar hemmet klockan 06:00. Att ta sig till centrala Tel Aviv så här dags på morgonen sparar mig en massa tid och det faktum att jag samåker tillsammans med andra gör att jag slipper körstressen. Att hålla miljön ren genom att minsta luftföroreningarna är en väldigt viktig fråga för mig, och ja, samåkning hjälper mig att bidra till detta samt sparar mig pengar samtidigt. Till Tel Aviv åker vi längs motorvägen och utsikten är mestadels urban – höga byggnader och skyskrapor. Jag bor i Ashdod, som är den femte största staden i Israel, och från Ashdod hela vägen till Tel Aviv finns bebyggelse överallt. Känslan av överbefolkning växer sig starkare ju närmare Tel Aviv man kommer. Den enda pausen från denna känsla av trängsel infinner sig när man passerar områdets största park (Ariel Sharon Park) som en gång var en stor soptipp, men nu håller på att bli omgjord till en vacker park med en flod, blommande fält och allt detta är tillgängligt till fots eller på cykel. Jag älskar att se solen stiga upp längs de höga husen, speciellt när solen reflekteras mot de gröna och blå fönstren.

Gilad: Jag bor i Tel Avivs storstadsområde och till motsats från Sveta, föredrar jag att sova mig igenom morgnarna. Även det faktum att jag bor 20 km från vår arbetsplats tillåter mig att sova normalt under nätterna. Jag åker kollektivt till jobbet. För mig är det en mardröm att köra genom den stockade mardrömmen som är Tel Avivs gator morgontid, så jag föredrar att ta tåget. Det tar mig bara 40 minuter från dörr till dörr, och det skulle ta skulle ta dubbelt så lång tid under rusningstid. Jag kliver upp 07:30, gör mig själv i ordning och tar mig till stationen. Under den här tiden på dygnet är det väldigt bekvämt att åka kollektivt och bussar och tåg avgår med bara några få minuters mellanrum. Jag har två stationer i min stad och tågresan till Tel Aviv tar tio minuter. Från tåget brukar jag oftast föredra att promenera till kontoret. Det tar 15 minuter längre tid, men speciellt att gå längs Yarkonfloden (största floden i Tel Aviv) är väldigt trevligt, speciellt parken i närheten, dagar då det har regnat och luften är frisk och avkopplande.

Arbetet:

Vi arbetar båda två på ett high tech-företag i Tel Aviv, vanliga arbetsdagar på nio timmar, fem dagar i veckan. På eftermiddagarna brukar vi gå och äta på någon av restarurangerna i närheten. Ibland sushi eller thai, amerikanska hamburgare och ibland bara något gott från de internationella restaurangerna i området: judisk-tunisiskt, judisk-marockanskt eller judisk-polskt.

Kvällstid:

Sveta: Jag äter middag med min familj. Vi lagar mat tillsammans minst en gång i veckan – olika rätter från olika länders kök (vi köper de speciella ingredienserna och kryddorna från mataffären) – men mitt favoritkök är det japanska, och jag försöker alltid få mina föräldrar att laga just japansk mat.
Jag läser mycket och avrundar minst tre böcker per månad. Resten av tiden tittar jag på tv, oftast dokusåpor (jag gillar verkligen Master Chef), eller putsar mina html-kunskaper genom att skapa coola hemsidor.

Gilad: Jag tycker verkligen om att se film och jag och min fru går på bio minst en gång varannan vecka. Jag besöker gymmet minst tre gånger per vecka och vi besöker kaféer och barer tillsammans med vänner. Resten av min fritid surfar jag på nätet, läser om sådant som intresserar mig eller bara ’chillar’ framför rutan.

Under attack:

Sveta: En kväll när jag tillsammans med vänner besökte vår lokala galleria, hördes plötsliget sirener över hela staden och mobilnätet gick ner på grund av överbelastning. Jag var väldigt rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra, människor började springa och jag kände mig bortkommen.
Att inte kunna ringa och se hur det var med mina föräldrar, medan sirener, gråt och barn som skrek ljöd, var en av de mest skrämmande upplevelserna i mitt liv.

Allt hade förändrats, plötsligt kändes det som att mitt liv hade stannat – rädslan att gå ut och att vara på ett ställe där du inte visste var skyddsrummet låg, var väldigt skrämmande. Behovet av att vara med min familj har vuxit, jag känner mig mycket tryggare hemma – där vet jag vad jag ska göra när larmet ljuder (gå tre trappor ner till skyddsrummet).

Omedelbart efter första larmet, ville vi ta oss tillbaka hem, men varken jag eller min vän var i tillstånd att köra. Vi var tvungna att stanna i köpcentret i minst en timme till. Det kändes som en evighet innan vi fick skjuts av våra föräldrar. Rädslan hade tagit över oss, vi skakade och bara grät – jag vet inte ens varför.

När vi väl kom hem fick jag veta att vi var under attack och att det kunde pågå ett bra tag. Under natten sov jag inte alls och faktum är att under denna period sov jag knappt över huvud taget. Det var som att sova med ena ögat öppet och jag hade skor och morgonrock redo bredvid sängen, om larmet plötsligt skulle gå under natten.

Jag vill påpeka att livet så att säga fortgick. Jag var fortfarande tvungen att ta mig till jobbet i Tel Aviv om morgnarna. Under sådana här perioder vänds allt upp och ned, jag sover lite under nätterna och på jobbet är jag trött och orolig. Till exempel krävs det bara ljudet av en motorcykel eller ambulans för att jag ska bli rädd.
På jobbet är jag som att allt är okej. Människor frågar hur jag mår och vanligtvis svarar jag blygt att allt är fint, jag sov bara inte tillräckligt. Det är väldigt svårt att beskriva hur denna stress påverkar och snedvrider hela synen på livet. Behovet av att vara förberedd på vad som helst, att vara mer uppmärksam på ljud och att alltid hålla koll på nyheterna, det är helt enkelt inte naturligt för mig. Under den här tidsperioden slutade jag umgås mina vänner. Jag satt mest hemma och väntade på att larmet skulle gå. Vi tar oss ner till skyddsrummet (vi har 45 sekunder på oss att springa tre trappor ner) och sedan väntar vi på smällen. Vi slog vad med våra grannar om var misslien slog ner, och om den blev nedskjuten av ”Iron Dome”.

Gilad: Mina upplevelser från den här tiden är mer av en åskådares. Det bör uppmärksammas att var sjätte israel direkt drabbades, på samma sätt som Sveta. Åtminstone en miljon israeler, inklusive familj och vänner – det finns ingen israel som inte känner någon som drabbades. Hursomhelst är det en stor skillnad: i Tel Aviv är allting öppet och livet fortgår som vanligt.
Trycket här upplevdes inte lika personligt, men vetskapen av att konflikten kunde sprida sig även till mitt hem fick mig att sitta som fastlimmad framför tv:n, framför en av huvudkanalerna, för att se om någonting hade hänt. Antalet samtal till vänner och familj hade vuxit och när de på nyheterna sa att en missil hade landat sprang jag till telefonen för att se att ingen blivit skadad.

Under tidens lopp måste jag säga att vi utvecklade en typ av svart humor. Vi brukade reta Sveta på grund av hennes sömnlöshet och även då hon hoppade till så fort hon hörde höga ljud. (Om hon drabbas av ett nervöst sammanbrott på grund av mig, är jag redo att stå för sjukhuskostnaderna). Mina kusiner som bor på en kibbutz i närheten av Gaza, kom till Tel Aviv över en helg, för att koppla av. De strosade längs strandpromenaden och njöt av tystnaden och av barnens skratt. De sa att de saknade det hela – för de kan inte gå ut (de har fem sekunder på sig från det att missiler har avfyrats tills dess att de landar på marken) och de måste stanna i skyddsrummet hela tiden.

Read this letter in English.
Fri översättning: Kim Milrell. 

Sveta & Gilad: 45 Seconds

We are two co-workers who want to share our feelings with you, we both live in Israel but in two different cities. Sveta lives in Ashdod (the 5th largest city in Israel) and during the last round of terror, the city suffered from dozens of rockets. Gilad lives in Hod HaSharon, a small city right next to Tel Aviv. We want to tell you about our normal everyday way of life, and how everything has changed during the attacks on our cities.

Morning time:

Sveta: Even though I live in the periphery, only 40 km drive from Tel Aviv, during the rush hour this little drive could become a 2 hour nightmare. I wake up very early in the morning and leave the house at 06:00. Getting to the center of Tel Aviv at this time in the morning saves me a lot of time and the fact that I’m doing it with other people (carpooling program) relieves me from the stress of driving. Keeping the environment clean by reducing the air pollution is a very important subject to me, and yes, the carpooling program helps me to feel that I’m contributing to this matter and saves me money at the same time. The ride to Tel Aviv is on the freeway, and the scenery along the way is mostly an urban landscape – tall buildings and towers. I live in Ashdod which is the 5th biggest city in Israel, from Ashdod to Tel Aviv there is uniform settlement continuity and the sense of overcrowding is growing as you get closer to Tel Aviv. The only relaxation from all of that city crowdedness is when we pass by the biggest park in the area (Ariel Sharon Park) which was once the largest landfill, but now it is being transformed into one of the most beautiful parks with a river, flourishing fields and all is accessible either by foot or by bike. I love to watch the morning sunrise on tall buildings, especially when the sun is reflecting from the green and blue glass. It takes me about 40 minutes to get to work after dropping off the rest of the people I’m going with.

Gilad: I live in Tel Aviv metropolitan area, and as opposed to Sveta, I prefer to sleep through the morning hours. Also the fact that I live 20 km from our work place, allows me to maintain a standard course of sleeping through the night. I use the public transport system to get to work. For me, driving to the jammed Tel Aviv is a morning nightmare, so I prefer to use the train. It takes me only 40 minutes to get from my house to the office, which would take twice the time during the rush hour. I wake up not before 07:30, organize myself and leave for the train station. During this time of the day, the public transport is very comfortable to use and there are buses and trains every few minutes. I have two train stations in my city, and the ride to Tel Aviv lasts only 10 minutes. From the train I usually prefer to walk by foot to work. It takes me 15 minutes extra, but walking on the banks of the Yarkon River (largest river in Tel Aviv) is very pleasant, especially the park nearby after rainy days when the air is so fresh and relaxing.

Work:

We are both working in a high-tech company in Tel Aviv, a usual working day of 9 hours, 5 days a week. In the afternoon we usually go out to eat at one of the restaurants in the area. Sometimes Sushi or Thai, American style hamburgers, and sometimes just comfort food at one of the ethnic restaurants in the area:  Jewish-Tunisian, Jewish-Moroccan or Jewish-Polish.

Evening:

Sveta: I eat dinner with my family, we cook together special meals from different cuisines  at least once a week (we buy special ingredients/spices at the supermarket) – but my favorite is the Japanese cuisine, and I always try to pull my parents into cooking from this cuisine. I read lots of books, and finish at least three books every month. In the rest of the time I watch tv, usually reality shows (I really like Master Chef), or polish my web developer skills by developing cool websites.

Gilad: I really like movies, and I go out with my wife to the cinema at least once in two weeks to watch new movies. I go to the gym at least three times a week and in the rest of the time we go out to coffee shops or bars and meet with friends. In the rest of my free time I surf the net, read about stuff that interest me or just chill out in front of the screen.

Under attack:

Sveta: One evening I was hanging out with friends at the local mall. Suddenly sirens sounded throughout the city and the cellphone network went down because of the overload. I was very scared. I didn’t know what to do, people started to run and I felt lost. The inability to call and see what’s going on with my parents, when sirens, cries and screams of children are mixed together in the mall, was one of the most frightening things that I had ever experienced.

All life had changed, suddenly I felt my life had stopped – the fear of going outside the house and to be in a place where you don’t know where the shelter is located, is very daunting. The need to be with my family has grown, I feel much safer at home – there I know how to behave during the alarm (go down three floors to the shelter).

Immediately after the first siren, we wanted to hurry back home, but neither I nor my friend was in a state to drive. We had to stay at the mall for another hour at least. It seemed that it was an eternity before we could get one of the parents to take us. Fear had just overtaken us, our hands were shaking and I just cried – I do not even know why.

Once we got home, I found that we were under attack and it could last much longer. During that night I did not sleep at all and in fact during the whole time that we were under attack I hardly slept at all. It was like sleeping with one eye open and I had shoes and robe by the bed ready for any sudden siren during the night.

I want to clarify that life was, so to speak, moving on; I still had to go to work and get to Tel Aviv in the morning. These are the times when everything is turned upside down, I get little sleep during the night and then at work I feel tired and nervous. For example, it is enough for a motorcycle or an ambulance to pass by our building to startle me. At work everything seems ok. People ask how am I doing, and usually I shyly answer that everything is fine, I just didn’t get enough sleep. It is really difficult to explain how the stress affects and distorts the whole perception of life. The need to be prepared for any event, to be more sensitive to sounds than usual and to be always connected to the news like with infusion, isn’t normal to me. During this time I stopped going out with friends, I’d mostly wait for alarms at home. We go down to the shelter (we have 45 seconds to run three floors down) and then wait for the booms. We gambled with our neighbors on where the missile had fell, whether or not it was fired at by the “Iron Dome”.

Gilad:  My experience during that period is more of a look from the outside, it should be noted that one in every six Israelis were under attack in the same area as Sveta. At least one million people, including family and friends. There is not a single Israeli that doesn’t know at least someone who was under attack during that time. However there are abysmal differences: in Tel Aviv there was no shelling, everything was open and life continued like nothing was going on. The pressure here was less noticeable in personal, but knowing that the conflict might also expand to my house glued me to the news and tv. Even when going to meet with friends, the first thing that we did was to turn on the tv to one of the main channels to see if anything had happened. The number of calls to family and friends had grown and when in the news they said that a missile hit in a populated place I rushed to the phone to check that no one got hurt.

Along the way, I must say that we developed a black humor. We used to annoy Sveta and tease her about her lack of sleep and the fact that she jumps every time something loud passes by. (If she will suffer a nervous breakdown because of me, I’m willing to pay the medical bills). My cousins, who live in a Kibbutz near Gaza, came one weekend to Tel Aviv to relax. They walked around the promenade and enjoyed the quiet and the laughter of children. They said they miss this situation – because they can’t go out (for them it’s five seconds from the moment the missile is launched to the time it hits the ground) and they must remain in the secure room at any given time.

Sveta and Gilad

Read this letter in Swedish.