personligt, pop och politik
“Kronprinsessan vägrar bära päls“.
Det betyder ju att folk med tvång försöker klä henne i päls.
SLUTA MISSBRUKA ORDET VÄGRAR!
Detta inlägg har för övrigt inget med monarkifrågan att göra. Ett exempel bara.
Jag har glömt att blogga en sak; när jag flög till och från Wien, med Austrian Arrows, sa en röst efter de vanliga infomeddelandena “Nu följer ett meddelande för våra svenskspråkiga passagerare”. Sedan malde den något torra kvinnorösten på om hur det nu var dags att fimpa (!) och fälla upp stolsryggarna. Sedan sa hon; “För mer informasjon vänd er till kabinpersonalen”. Hahaha. Hon sa verkligen “informasjon”. Det lät hemskt kul för annars talade hon som vilken svensk tant som helst.
Edit: Jag vill klargöra att jag menar S och J uttalade som just S och J.
Nu har jag ju dock en hund att samtala med och boy, det gör jag. Har tidigare berättat om hur jag, när jag lagar mat, berättar för Sebbe exakt vad jag gör. “Nu tar husse en visp och så vispar jag…” “Nej, Sebbe vänta. Inte färdigt än…” “Jaaaa, är det gott?…” Jag vet inte hur mycket alla andra talar med sina husdjur men jag har en känsla av att jag är lite over the top.
Nu leder det ju till bra saker. De senaste månaderna har Sebbe lärt sig vad “Nu går vi över” betyder. Det låter ju alltid likadant och kommer spontant i samma tonläge. Vips kilar han således över gatan. Han har gjort stora framsteg när det kommer till “Vänta” också, även om där finns en del att lära. Det bästa är dock att innan han hugger in på maten väntar han tills jag säger “Varsågod”. Då blir jag lite stolt.
Hans tonårstrots har börjat gå över. Jag fick ta i med hårdhandskarna ett tag när han ville visa vilken alfahanne han är och det har gett resultat. Han är så söt när vi är ute och strosar och vägen/stigen delar sig och han (om han går lite i förväg) väljer fel riktning. Då säger jag “Sebbe här” och han hoppar raskt över till den andra vägen/stigen.
Som sagt: terapi på hög nivå.
Man blir så glad när man vaknar och kollar mailen och ser att det inkommit inlägg på något man nästan glömt att man skrivit. Som inlägget om z.
Jonaz – det är okej att du har ett z i namnet ditt. Så länge du inte skriver “Kramiz, Jonaz”. 😉
Ossy-Oswald – Jag vet; att blanda versaler och gemener och dessutom tala bebisspråk går bort! PuZz & kJaMiZ.
Karin – håller med, men börjar inse att ibland – för att få fram en viss känsla – underlättar det om man plitar dit ett verb omringat av stjärnor.
Jontas – Zebra är okej. Skulle nog föredra “zebra” framför “sebra” om sanningen ska fram. Och det ska den ju alltid förr eller senare.
En annan sak jag tänkte på häromdagen är att jag känner mig som en oldie but goldie då jag inser att jag stör mig på “mej” och “dej”. Det är vid sådana tillfällen man inser att man är en – kanske inte bakåtsträvande men åtminstone språkkonservativ – gubbe. Det vore ju inte mer än logiskt att skriva dessa ord så där ungdomligt. Ett liknande dilemma skulle aldrig uppstå i det finska språket – där stavas ju allt precis som det låter.
BTW – Stoffe lärde mig ett bra ord igår som jag skrev in i mobilen för att inte glömma bort det; “klamydiakoloni”. Vad jag ska använda det i för sammanhang vet jag dock inte. Har aldrig haft någon könis ju (pga. mitt torra leverne).