Jag vaknade av att Sebbe jagade en fluga. De for runt som tokar; upp på fönsterbrädan, runt i vardagsrummet och kampen fortsatte i badrummet. Även om det var underhållande och jag inte är ett fan av insekter tyckte jag lite synd om flugan och släppte ut det lilla livet.
Dags att packa tvättpåsarna och kila bort till tvätteriet.
Etikett: Sebbe
Astrid
Å, jag är så lycklig när jag är ledig och kan sitta hemma och pula med datorerna till tonerna av ljuva popbitar!
När Sebbe och jag var ute nyss mötte vi en dam som sa; “Astrid!”
Jag såg frågande ut.
“Är det inte Astrid?”, fortsatte hon.
“Nej”, svarade jag med whiskyröst. “Det är Sebbe”.
“Känner du Astrid?”, frågade damen. Jag skakade på huvudet.
“Hon ser ut exakt som Sebbe”.
Det kan ha varit samma kvinna som frågade om jag var ute och rastade min mammas hund den där gången.
Överraskande djupa tankar
Jag känner mig nästan en smula nostalgisk/sentimental nu när jag sitter ensam hemma och arbetar till tonerna av hebreiska ballader. Herr Israel är ute på äventyr och jag vet inte när han kommer tillbaka. Som jag förklarade för en vän idag; jag känner väldigt starkt med herr Israel. Jag önskar honom så att säga lycka och välgång och en massa bra saker i livet. Jag kan inte riktigt motivera mina känslor. Kanske har det något att göra med att jag har fått för mig att han har lite svårt med sin läggning kontra sin familj. Själv har jag haft väldig tur på den punkten.
Nåväl. Jag ska inte tänka så mycket nu för då blir jag bara nedstämd. Så jag avslutar med;
Mer kärlek i världen! Och respekt och fred.
Bo tackar för sig (hoppas jag)
Jag och Sebbe hade just lagt oss på gräsmattan när mobilen ringde. Gissa vem DN sökte! Ja just det; Bo!
Jag sa; “Ni har ringt fem eller sex gånger nu och frågat efter Bo”.
Kanske var detta sista gången. Bo bor verkligen inte här.
Mysig balle
Nu sitter jag på balkongen igen. Värsta myset ju. Det är varmt men min stora lönn skyddar från solens skoningslösa strålar. Blir jag gammal vill jag inte se ut som ett russin så jag undviker kategoriskt solen.
Sebbe orkar inte vara ute. Våra långisar brukar pågå i en sisådär 60-70 minuter men nu lägger han sig i gräset efter tio. Söt-Liisa är vad han är.
När något ligger under soffan börjar han krafsa på den som om han skulle kunna gräva fram grejen. Mycket roligt. Soffan är för övrigt, konstigt nog, inte det minsta sönderriven.
Rörigt inlägg, jag vet. Men jag har ont i käften och kan inte tänka klart.