romantik – Kim da Costa

Snöhångel

Min kloka, väluppfostrade hund väckte mig strax före 04, då han ville gå på herrarnas.
Vi kom ut på gården och medan Blake gjorde sitt så insåg jag plötsligt att det snöade. Stora, vackra flingor föll vaggande från himlen och det var ganska romantiskt. (Jag är ju en oerhört romantisk man.)
Då kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig någon gång i slutet av 90-talet.

Jag hade varit på nattklubben Propaganda i Stockholm (den bästa klubb jag varit på och det var ju på den tiden jag orkade med sånt) och där hade jag träffat en stilig karl.

Vi stod sedan ute på gatan då han väntade på en taxi och jag skulle åka till min arbetsplats för att sova på soffan då jag skulle jobba om bara några timmar (det var på den tiden jag orkade med ett sånt leverne).
Då började vi hångla – grovt, med tungor och allt. Och det snöade. Det var som en film. Snön yrde och våra tungor vispade.

Jag vet fortfarande inte varför vi inte bytte nummer men hans taxi kom och jag tog mig till jobbet.

Där träffade jag sedan under arbetsdagens gång en rolig kollega: en ung, väldigt käck kvinna, med enorma rattar. Trots att hon var väldigt pryd så kunde hon ibland slänga ur sig en riktigt vulgär kommentar. Hon var festlig helt enkelt.

Jag berättade om Hångelmannen och vet ni vad hon gjorde då? Hon slet fram telefonkatalogen (minns ni dem?) och ringde sedan upp alla som hette som Hångelmannen, som bodde i den närliggande stad där han bodde. Gulligt av henne va?

Tyvärr hittade vi honom inte och jag såg honom aldrig mer.
Tänk om detta var min enda chans till Evig, Sann Kärlek.
Vilken otur. Vilket slöseri.

Men ett fint minne, som jag alltså kom att tänka på (efter alla dessa jättemånga år) när jag stod på gården vid 04 i morse.

Det måste ha varit ett alldeles spektakulärt hångel.

Det är inte nyttigt för en man att leva ensam

Jag måste skriva ner min fantastiska dröm innan jag glömmer den.

Som jag har sagt många gånger: det är inte nyttigt för en man att leva ensam. Då blir det så här.

Varning för (mycket) lätt homoerotiska (eller snarare -romantiska) inslag.

Jag vandrade längs en motorväg med en portfölj i handen och kom fram till en mur och jag visste att jag kunde ta en genväg genom att hoppa över den, vilket jag tydligen hade gjort många gånger tidigare.

Jag märkte att en man dök upp bakom mig, även han med en portfölj (vet inte vad just portföljerna symboliserar). Han hoppade raskt över muren men jag lyckades inte så han hjälpte mig. Jag sa (på finska, och jag drömmer väldigt sällan på finska) att ”kroppen fungerar inte som den ska efter en ryggoperation”. Den unge mannen hjälpte mig upp och då såg jag hur attraktiv han var. Han såg lite polsk ut. (Jag har haft många polacker i mitt liv, inklusive ingifta släktingar, så jag vet hur polacker ser ut – ofta väldigt heta.)

Vi gick tillsammans till nån liten barack där vi skulle lämna portföljerna och jag kände plötsligt en sådan dragningskraft till den här främlingen. Han tittade på mig med sina blå ögon (mjukt, ljusbrunt hår och två nyanser mörkare hud än min egen) och han ställde sig två decimeter framför mig. Han växlade över till engelska (tidigare hade han talat finska med en lätt brytning – polack!) och sa: ”I wouldn’t normally do this kind of thing, but…”

Detta råkar ju vara en av mina absoluta Pet Shop Boys-favoriter, så då började denna låt spela mitt i alltihop. -> https://www.youtube.com/watch?v=AnwREox5JrU…

”But what?” frågade jag.

”But can you..?” svarade han.

”Yes, I can feel it too…” sa jag släpigt.

Hans fylliga läppar var nu en decimeter från mina och jag lutade mig framåt för att möta dem och jag tror att jag kved till lite också.

Då ryggade han tillbaka och sa någonting i stil med: ”Jag vill inte att du ska tro att jag är en sån som kysser främlingar i baracker.”

”Inte jag heller”, svarade jag, ”men jag kan känna det du känner”.

Han tog ett steg mot mig, med ”den” blicken och då VAKNADE JAG TYVÄRR.

Angående det där med ”can you feel it too?” så är det knyckt direkt ur verkligheten. Trots att jag är så pryd och kysk så är jag ju inte helt ”oskyldig” (jag har ju till och med varit gift!). Jag har sagt så här vid fler än ett tillfälle när jag mött någon och vi likt magneter har dragits till varandra. Vilken underbar känsla. Tänk att få uppleva den igen innan livet är över.

Är nu helt förtjust i denne främling.

Tänk om jag kunde få till det nån gång snart… Singelliv i 5,5 år gör ingen gott. Den mentala hälsan blir lidande. Det pågår en ensamhetsepidemi i vårt samhälle och vi måste göra någonting åt den.

Med det sagt: ha en bra dag. Blake och jag ska ut på en runda och jag kommer att spana efter polacker.

Han såg ut som James Dean, och kallade mig ”K”

Som jag nämnde för några dagar sedan så kilade jag ner till källarförrådet och hämtade mina enorma lådor fyllda med brev. Jag har ju dessvärre inte haft något som helst kärleksliv på väldigt många år (what a waste!) så jag vandrar längs minnenas ljuva (och ibland katastrofala) aveny.

Våren 1996 var jag i London för att hälsa på en före detta kollega. Detta var mitt första besök i England (men jag kom att återvända många, många gånger) och jag älskade staden omedelbums.
Min kompis jobbade natt så jag roade mig på egen hand; jag besökte alla de där underbara gaybarerna i Soho och speciellt gillade jag Comptons på Old Compton Street.
Från wikipedia: Comptons of Soho is a gay pub in London. Situated at 51–53 Old Compton Street in the heart of Soho’s ’Gay village’, Comptons has been an integral part of London’s gay scene since June 1986. (…) Comptons is a large, Victorian styled pub with two bars. The ground floor bar is a horse-shoe bar and it attracts a varied gay male crowd, including many tourists. Upstairs, there is a lounge area.

En kväll när jag befann mig på nämnda bar så kom en stilig man fram till mig. Han var (också) en något konstnärlig själ vid namn Andy. Han arbetade inom teatervärlden och han såg ut lite (ganska mycket) som James Dean med en skopa Chris Isaac. (Ja, ni hör ju själva hur stilig han var.)

Andy ville följa med mig hem och jag är ju ingen vän av engångsupplevelser, men han fick följa med och vi synkade på alla plan. Det var romantiskt, helt enkelt.
Han gick hem på morgonkvisten och strax därpå kom min kompis hem från jobbet och jag berättade om kvällens och nattens händelser och jag glömmer aldrig hur min kompis sa: ”Det verkar som att du måste ta och ringa denne Andy, ty han har lämnat en mapp med viktiga papper och sitt telefonnummer här på köksbordet.”

Sagt och gjort. Senare den dagen ringde jag Andy och vi stämde träff i Soho. Jag kom dit och hade fjärilar i magen. (Jag var blott 21 år ung, vill jag påpeka. Andy var några år äldre.) Han erkände genast att han lämnat den där mappen med flit då han ville träffa mig igen (men varför sa han inte det rakt ut, kan jag ju undra idag).
Vi hade en mycket trevlig kväll då vi traskade runt i London och barhoppade en hel del.
Dagen därpå åkte jag hem till Stockholm och Andy och jag började brevväxla. Detta var före smarta telefoner och det så kallade internätet… Kan ni tänka er?
Och för detta är jag tacksam, ty nu när jag läser Andys (och andras) brev så njuter jag av all romantik (då jag inte har något av den varan i mitt liv för närvarande, som sagt).

Ungefär en månad senare åkte jag till London på nytt och Andy och jag sågs på ett café mitt emot Comptons-baren och vi gick på någon utställning och på kvällen besökte vi den legendariska nattklubben G-A-Y.
Just denna kväll uppträdde sångerskan Gabrielle – minns ni henne? Hon hade just släppt den fantastiska låten ”Give Me A Little More Time” och den fick bli mitt London-soundtrack. Jag kom hem och köpte singeln, lyssnade, lipade och saknade Andy. Nu spelar vi låten! Klicka här.

Min och Andys romans rann (så klart) ut i sanden så småningom, på grund av avståndet, men tack och lov har jag breven och minnena kvar.
Tar mig friheten att publicera ett utdrag ur ett av breven. Ingen av er känner ju nämnde herre och jag vet inte var i världen han befinner sig numera – om någonstans. Vem vet? Mycket kan ha hänt under dessa 27 år.

Det var så rart att han kallade mig ”K”. Kort och gott.

Skriv fler brev, folk!

Minnenas underbara aveny.

Just nu då jag inte har haft nåt som helst kärleksliv på väldigt många år, så satt jag och berättade för en vän om sånt jag varit med om under mitt förvånansvärt långa och överraskande innehållsrika liv.

Jag gick då ner till källarförrådet och hämtade mina ENORMA lådor med brev från brevvänner och såna där pojkvänner etc.

Så läste jag ett brev från en Erik, skickat 1999. Jag har aldrig någonsin varit otrogen (det är liksom inte min grej, men att vara trogen och monogam är ju inte en uppskattad egenskap i dagens dårhussamhälle).

Det var som så att år 1999 (minns ni millenniepaniken?) var jag på grabbresa(!) till Gran Canaria och jag hade en pojkvän som jag egentligen inte ville vara med. Så träffade jag en kis vid namn Erik, som kom från en sömnig stad i Nederländerna, och vi blev ett slags par. (Sedan kom jag hem till Stockholm och berättade om detta för min dåvarande halvhjärtade partner och gjorde slut, så jag var liksom inte otrogen ändå.)

Nu läste jag hans brev. Han skrev nåt i stil med att ”jag skickade med en flik av min jacka, med min parfym” och jag förstod inte vad han menade. Jag kom verkligen inte ihåg. Sedan rotade jag vidare och hittade en liten box med en flik av hans parfymerade sportjacka. Och jag kom plötsligt ihåg alltsammans. Kvällstid bar han alltid denna röda jacka och han hade en parfym som jag gillade, vilket jag måste ha påpekat vid flera tillfällen.
Därför klippte han av en bit av innerfickan och dränkte den i parfym och skickade den till mig.

Förstår ni hur underbart romantiska vi var på den tiden? Hör ni, ungdomar?

Erik och jag träffades ytterligare en gång då jag hälsade på honom i Holland, men sedan rann det så klart ut i sanden. Men vilka fina minnen jag har. Undrar om han någonsin ägnar mig en tanke eller två?

Jag har skrivit brev i alla år. Jag har flera lådor fulla av dem. Vilken gåva till mänskligheten.

(På fotot syns Erik och hans lilla parfymerade tygbit i en ’elegant’ box.)

SKRIV FLER BREV, FOLK!

Tankar under AC:n

Detta känns helt klart som mitt livs konstigaste sommar. Jag sitter här klockan halv elva på kvällen, under AC:n, och våndas i denna helveteshetta och funderar på sommaren som är.

I snart fyra månader har jag väntat på att min tvångssemester ska ta slut och på måndag är jag äntligen tillbaka i gruppterapin igen. Saknar (!) såväl mina ’medpatienter’ som handledarna. Det är så skönt att inte bara jollra om sig själv (och folk faktiskt lyssnar) utan även att lyssna på, och ta del av, andras berättelser om vardagen samt allt som pågår i huvudet.

Jo, en vecka var jag ju på landet och var en återvändande stjärna på rehabiliteringen som jag lämnade den tredje december i fjol. Den veckan bara kom och gick men den gjorde mig gott. Den var bra för mitt självförtroende och för min självkänsla.

I onsdags gjorde jag den AA-grupp som jag besökt frekvent på senare tid till min så kallade hemgrupp. Gott folk där. Den här veckan har jag varit där tre gånger och det är skönt att prata av sig om ditt och datt, samt att (återigen) lyssna på andra. (Speciellt nu när terapin är på paus.) Man lär sig alltid någonting om sig själv, genom andra. Och om vad det innebär att vara människa.

Idag när jag satt på bussen bevittnade jag någonting romantiskt.
En man och en kvinna kom cyklande från varsitt håll. De sken som små solar. Möttes på en bro. Stannade och kysstes.
Så vackert.
De där romantiska filmerna kan bli rena rama verkligheten.
Önskar oss alla himlastormande kärlek. Inga psykopater och inga otrogna svin.

Det skulle sitta bra med lite romantik nu. Lagom inför hösten, som förhoppningsvis snart är här.