på rätt eller fel kurs

Där låg det. Havet.

För tolv år sedan besökte jag spådamen Dana och jag har aldrig glömt att hon sa att jag i framtiden skulle komma att leva och vara lycklig på ett ställe där jag kan se havet medan jag äter frukost.

Jag är ingen bra frukostätare, så jag kanske skulle börja med att ändra på det för att möta min livslycka.
Ett steg i taget. Små steg.

Igår när jag i sällskap av nyfikna ekorrar och matletande fåglar städade bort höstlöven som elegant dansat ner på min balkong och lyfte på huvudet så såg jag hur det gnistrade där borta.
Jag kisade.
Där låg det.
Havet.
Närmare bestämt Fölisöfjärden.

När löven nu har börjat falla så kan jag se annat än träden som står stolta och stadiga kring mitt bostadsområde.
Åt ena hållet syns den hårt trafikerade vägen som leder till Munsnäs. Och åt andra hållet syns det underbara havet.

Jag log för mig själv. Har jag kommit hem nu, på riktigt? Är det nu det är dags för mig att få må bra och vara lycklig? Eller åtminstone ’stabilt välmående’?
Jag har bott i nya hemmet i sju veckor nu och jag trivs bara bättre för var dag som går.

Jag har alltid känt på ett psykiskt plan att jag vill bo nära vatten. Jag har analyserat saken och kommit fram till att vattnet är en flyktväg. Om någon kommer för att ta mig så ger jag mig ut till havs.
Tidigare var finländaren rädd för den ökände Ryssen, men jag tror nog att det numera är ”nysvenskarna” som skrämmer mest.

Vecka 42

Då är ”arbetsveckan” avklarad. Har varit på kurs, två möten (på det ”privata” planet) samt ytterligare två möten (på det lite mer ”professionella” planet). Är nöjd. Jag har gjort mitt för den här veckan och nu tänker jag slappa och slöa med Blake hela helgen.

Vet ni att när man har hunnit fylla 35 så upplever i alla fall jag att människor faktiskt lyssnar på vad en säger. Det är en ganska fin överraskning och en bonus med det förfärliga åldrandet.

Min nya medicinering mot Den Eviga Sömnlösheten verkar fungera – åtminstone just nu (jag har flera gånger fått uppleva att en ny medicinsk cocktail har fungerat ett kort tag för att sedan hitta mig själv tillbaka på Helvetets Ruta 1).
Jag har alltså sovit runt sex timmar per natt hela den här veckan och det är skönt att känna hur hjärnan plötsligt fungerar igen, att känna ork och vara på gott humör samt att fysiskt må bra och slippa de krämpor som kommer med sömnlöshet.

Jag har varit på långpromenad två gånger med dels en kvinna och dels en man. Båda träffade jag genom min nyss avslutade ’gruppterapi’. Så tacksam över den fina upplevelsen som på riktigt förändrade mitt liv.
Nästa vecka ska jag fika med de två handledarna för att uppdatera dem om hur det går för mig här ute i det ”civila”, samt för att få pärmen med alla mina utförda uppgifter (ja, vi hade ju till och med hemläxor som vi sedan redovisade för gruppen!).

Jag har skrivit på min bok om de senare årens dramatiska händelser och nu har boken fått en titel. Den kom till mig under ett möte för en vecka sedan (på finska, och jag gillade den på båda språken).

Ja, det har hänt en massa annat också men nu ska jag sätta punkt och ta helg, så jag säger SHABBAT SHALOM och vi hörs inom kort.

Vi introverta

Ni extroverta människor som ”älskar att träffa nya människor” och ”fungerar bäst under press” och ”gillar att ha många bollar i luften” osv förstår nog inte hur fruktansvärt jobbigt det är för oss andra i stökiga miljöer där vi måste interagera med 15 främmande människor.

I ’gruppterapin’ var det inga problem. Vi var 4-8 personer och där kom jag till min rätt. Men här är vi 15.

Det spelare heller ingen roll om jag känner alla människorna. Är de för många så fungerar jag inte. Det handlar helt enkelt om mängden.

Även jobbigt att ha en handledare som inte känner mig och som inte vet att jag hatar att få uppmärksamhet när jag inte vill ha någon.
Eller att när jag _vill_ ha uppmärksamhet så vill jag ha _all_ uppmärksamhet. Som på en (karaoke-) scen exempelvis.
Det är en HELT annan situation.

Det här samhället är inte bra för oss. Mycket kunskap och annat går till spillo.

Allting är som vanligt

Jag var på kurs idag och det var ju första gången på flera hundra år som jag befann mig i en klassrumsliknande miljö. Allting var som vanligt.

Längst fram satt en sån där jobbig kärring som skulle göra sig hörd hela tiden. En sån där fjäskande viktigpetronella.
I mitten satt ett par herrar som även de skulle prata hela tiden och verka allmänt viktiga.
En obligatorisk långhårig man som var lite i sin egen värld fanns så klart också.

Längst bak satt de lite störiga männen och de lite ”dåliga” kvinnorna med lite för mycket smink. Såna som skrattar lite, lite för högt. De som rökte på högstadiet, mobbade andra tjejer och som förlorade oskulden på tok för tidigt till nån odugling i skinnjacka och med trimmad moppe.

Och så var det rultan som skulle säga lustiga saker hela tiden. Och ett par andra som även de pratade för mycket och uteslutande om idiotsaker. Ingen orkade lyssna på dem och det märktes att ”lärarinnan” inte förstod vad de försökte få fram, så hon svarade bara nåt diplomatiskt och neutralt och hoppade vidare till nästa ämne.

Och där i mitten satt jag, som alltid, i min egna lilla värld och klottrade på ett papper som vore det 1987. Tyst som en mus och mycket osynlig, men när jag väl sa nåt så var det nåt riktigt intelligent och mycket skarpt.

Ingenting har förändrats.
Otroligt deprimerande.
Och sedan skulle vi så klart ”berätta lite kort om oss själva”. Fy satan i gatan!