och jag har fortfarande hår på huvudet – Sida 2

Synthpop-farbror i gruppterapi

Jag blev väldigt blond. Synthpop-farbror från åttiotalet, liksom.

Helgen kom och gick. Jag och hunden åkte ut på landet och hälsade på familj, lite blixtsnabbt så där.
Trots att vi bara var borta i ganska exakt 24 timmar så var det skönt att komma hem till Helsingfors igen. Jag gillar att (snabbt) besöka vischan men jag är verkligen en stadsmänniska.
Jag gillar stadens ljud. Sus och dus. Spårvagnarna. Musikanterna. Dock ej de påflugna ”EU-migranterna”. I stan får man dessutom känna att man inte sticker ut tack vare att man är omgiven av andra dårar.

Idag i gruppterapin redovisade jag min hemläxa för den här veckan. Jag pratade om en av de pinsammaste upplevelserna i mitt liv; någonting som jag har burit på – och försökt tränga undan – i ungefär sex års tid.
Det var så fruktansvärt skönt att få lätta på hjärtat och det var ännu härligare att jag fick så bra feedback. De andra deltagarna hade ju upplevt liknande saker – och om inte själva händelsen i sig var likartad så var de efterföljande känslorna desamma.
Det låter klyschigt, jag vet, men jag kände mig lättare efteråt. Och en knut i magen hade försvunnit.

Jag älskar denna form av gruppterapi som jag får i öppenvården just nu. Så tacksam!

Livets sista hållplats

Det känns som att jag står på livets sista hållplats. Tanken och känslan har vevat runt i mig en hel del under den senaste tiden och i dag blev det så konkret.
Jag stod ensam och väntade på bussen. Fortfarande. Ensam.
Med frusna fingrar i minus tolv grader.

Tanken har mognat i mig under de tre senaste månaderna då jag har gått i väldigt intensiv terapi. Varje dag. 24/7.
Det som jag alltid har velat ha kanske inte ens existerar. Eller om det existerar så kanske det aldrig kommer att hända mig. Och jag måste vänja mig och förlika mig vid tanken.
Acceptera verkligheten.
Jag är inte rädd för mycket men jag är livrädd för ensamheten.
Den ofrivilliga.
Betydelselösheten.
Känslan av att vara en parentes.

Jag är lastgammal nu och jag står fortfarande och väntar på den där jävla bussjäveln. Ensam. Med frusna fingrar.

Jag kan inte göra någonting mer.
Jag släpper kontrollen. Skaparen har bollen.
Jag litar på Skaparen.
Gör vad du vill med mig. Jag ger upp. Jag kan inte påverka mer.
Jag kan bara försöka ha någonting ynkligt att leva för, som kan ge mig någon typ av glädje nån gång då och då.
Jag är anspråkslös och ödmjuk.

Jag är inte längre bowlingklotet.
Jag är käglan.

Bland gamlingar

För det första: hatten av för HRT – Helsingforsregionens trafik. Tidtabellen sa att bussen skulle landa på Järnvägstorget kl 21:00 och trots trafikkaos, en halvmeter snö, halka etc. så slog klockan exakt 21:NOLL NOLL när vi var framme. Imponerande.

Jag träffade den där 67-årige mannen som jag sprang på på nyår. Han som tyckte att jag var en så ”obeskrivligt intressant människa”.
Vi satt och talade om livets stora ämnen i en och en halv timme. Bra. Vi ska ses på biblioteket i veckan. Och så sprang jag av en slump på Den Finlandssvenska Professorn som jag brukar äta middag med en gång varannan vecka. Han är ju halvblind och snart 70 och vi har alltid bra diskussioner.

Vet inte riktigt varför men under de senaste åren har det dykt upp en massa ”gamlingar” i mitt liv. Det är betydligt mer givande att samtala med såna som är 20-30 år äldre än jag. Och jag är ju så klart också klok som en bok och i min späda kropp bor en extremt gammal och erfaren själ.

Förresten. På öppenvården i fredags fick jag äntligen lite ensamtid med den där 63-årige ”kollegan”. (Inte den där jobbiga glappkäften i noppiga kläder, utan den välartade mannen av samma årgång. Han som man ser på att var en heting när han var yngre – man ser att han fällde pumor på löpande band, likt skogshuggare hugger träd i skogen. Han föredrog väl en helt annan typ av ’buske’ dårå.)
Vi promenerade tillsammans efter ”kursen” och det är så härligt att hänga med dessa kloka ”gamlingar” och de verkar gilla mig och min lastgamla själ också.

Det vara bara det. Nu på bussen hemåt. Saknar Blake som väntar på mig. Saknar ”Zlatan” också, men han är på väg till sitt skitnattjobb. Han är ju bara 36 men eftersom han är blatte så ser han betydligt äldre ut. Även han klok pga god uppfostran och traumatiska upplevelser. Typ IS och homofientliga skäggiga, fula imamer.

Dags att lägga sig under kniven?

Såg en tragisk dokumentär igår om piffiga brudar som tog till plastikkirurgi för att se ut som på sina egna retuscherade instagrambilder.
Missförstå mig inte. Jag tycker att man alltid ska se så bra ut som möjligt (det gör dig själv gladare och mer rakryggad och dina medmänniskor får nåt att blänga på och njuta av) och som jag alltid säger: det skadar aldrig att klä upp sig en smula.
Men det hela var tragiskt då argumenten var så tragiska. ”Min kille lämnade mig och jag såg en massa snygga brudar på instagram…” och ”nu efter operationerna kanske jag vågar dejta killarna som gillat mina foton”.

Mhmm. Så jag knäppte ett par foton på mig själv och fixade till dem.
Det är ju synd att jag ser bättre och fräschare ut på fotona till höger, men så är det.
Ska dock ej lägga mig under kniven än på ett tag.