Jag lyssnar på denna LP ( se bild —>) och vips färdas jag tillbaka till sommaren 1994. Det var en väldigt varm sommar i Stockholm och jag upplevde mitt livs första kärlek. Eduardo hette han (vilket mannen som jag senare gifte mig med också hette, men det var inte samma sak och det var väl delvis därför det inte höll…) och vi bodde tillsammans på Dannemoragatan i Vasastan. Cajsa Stina Åkerström hade ett fett hitalbum ute och vi spelade låtarna om och om igen. Livet kändes nytt, kärleken var stor, Stockholm var vackert och Åkerström sjöng sina fina låtar med sin monotona röst. Och som vi älskade varandra!
Hösten kom och vi hyrde filmer i videobutiken i samma hus (VHS, ungdomar. VHS!). Vi såg Mångalen med Cher och vi var så lyckliga. Och Åkerström sjöng vidare. Jag var 19 och han 23 och vi visste allt men ändå absolut ingenting.
Sedan kom vintern och Eduardo ville ha lite ”space” (så förutsägbart!) och allting fick ett abrupt slut och jag var förkrossad.
Men idag, 26 år senare, när jag lyssnar på Cajsa Stina eller när jag ser filmen Mångalen, så minns jag sommaren 1994 och Mitt Livs Första Kärlek. Och jag känner tacksamhet. Alla får faktiskt inte uppleva sådan kärlek och sådan passion. Någonsin.
Musikens kraft, alltså. Musikens kraft. Jag kan känna doften av -94 just nu.
Nu när vi har lite tråkigt och inte får umgås så kanske jag ska passa på att skriva några rader om gamla LP-skivor. Varför inte, liksom!?
Året var 1989 och Lili & Sussie (Sussie med två S på den tiden) hade tidigare under året varit med i Melodifestivalen med den dansanta, härliga biten ”Okey, Okey!”.
Under sommarlovet mellan årskurs åtta och nio gick jag en två veckors (vill jag minnas) kurs på sjukhuset (som jag föddes på) i min barndomsstad Borås. Kursen hette ”Killar i vården” och var ett försök att få fler gossar/pojkar/män att söka sig till vårdyrken. Vi fick en liten, liten lön för den där kursen och när jag gick hem efter den där sista kursdagen så spenderade jag mina nyintjänade pengar på bl.a. ett set sängkläder med Madonnas tryne på samt LP:n ”Let Us Dance – A Remix Retrospective”.
Lili & Sussie kändes tuffa och moderna på omslaget och jag gillade verkligen de där remixarna som konstant gavs ut på åttiotalet. Ni vet, då när en remix ofta var en ”extended version” eller en piffigare singelversion av ett albumspår. En remix var inte – som numera – en oigenkännlig dunka-dunka-version av en låt. (Det mesta var bättre förr.)
Let Us Dance Just A Little Bit More Skivans enda nya låt visade en ”seriösare” sida av systrarna Päivärinta. Jag minns att jag läste i någon recension att Let Us Dance… doftade lite ABBA. Ja. Kanske det.
Oh Mama (Euro Mix) Superhitten Oh Mama är ju en smula sönderspelad och den här remixen är väl inte särskilt spännande heller. Lite förlängd och så där. Det är lite ”mphh” i den, visst, men inget vi vill spela idag.
Om Du Kan (Ny Version) Denna låt från 1985 hade jag inte hört förrän den i ny version hamnade på detta album. Toppenbra!
Girl With A Broken Heart (Action Avenue Mix) En rätt tjatig remix av en rätt tjatig låt som jag dock gillade skarpt när den kom.
Okey Okey (Club Mix) Låten från Melodifestivalen i en härlig remix som känns väldigt, väldigt 1989. Härlig!
Sommar Inatt (Ny Version) Ännu en låt från 1985 som jag inte hade hört tidigare. Mycket bra.
We Were Only Dancing (Kiss And Dance Mix) Vilket åttiotalsnamn på en remix va’? En helt trevlig mix av denna superdänga.
Sending Out A Message (Kissing The Alien Mix) Även denna är lite tjatig och låten är en smula… gapig? Men jo, de ”skickar ju ut ett meddelande” också.
Bara Du Och Jag (Ny Version) Det är svårt att slå originalversionen men Bara du och jag är ju alltid toppenfin. Vilka minnen!
Robert And Marie (Returned To Sender Mix) Samma som ovan. En så fin och sentimental ballad.
”Look Sharp!”, ”Efter Stormen” samt en billig kassett från B&W.
I och med Marie Fredrikssons plötsliga bortgång så har vänner och bekanta delat med sig av sina musikminnen gällande denna fina svenska vokalist samt superduon Roxette. Jag började då fundera på mina egna favoriter. Det är ju svårt att välja bara så där, så jag kollade min Last-FM. Här är mina (sedan år 2006) mest spelade låtar med Marie respektive Roxette.
Mina 20 mest spelade Roxette-låtar (sedan 2006) (märk väl!):
Som synes så är jag en vän av ballader. Stora feta känslor går jag igång på. Jag diggar även poppiga bitar så klart, men i Roxettes fall så har det ofta varit Gessle som tagit hand om sången på upptempolåtarna och hans röst är ju faktiskt ganska obehaglig. Helt enkelt oerhört osexig. (Jag – nästan – hatar exempelvis ”Joyride”.) Med det sagt så skriver han ju fantastiska låtar men vi vet ju alla att utan Marie så hade Roxettes alster bara varit mellanmjölkiga popdängor. Detta märks tydligt när man lyssnar på gamla demoinspelningar där Per står för sången. Som ”Dressed For Success”. Med Per bakom mikrofonen! Oacceptabelt!
Lite lustigt mitt i all misär är att jag inte hade lyssnat på vare sig Roxette eller Marie på många år, men i somras när jag var bortrest så gjorde jag det – med råge. Jag vet inte varför men jag matade in hela Fredrikssons och Roxettes diskografier i telefonen och så låg jag i solen (och i skuggan) på landet och toklyssnade.
Mitt Roxette-lyssnande nådde överraskande en ny topp i somras.
Mina första MaRixette-minnen då? Jo, jag kommer ihåg att jag såg dem framföra ”Neverending Love” i nåt tv-program och jag köpte ”Efter Stormen” på kassett när den släpptes. Sedan fick jag ”Look Sharp!” i julklapp och jag älskade LP:n! Som jag älskade den! Inhandlade en billig kassett på B&W – tror att det var 1986 – med sololåtar samt tidiga Roxettedängor. Därefter var jag ett Roxettefan och köpte samtliga album fram till ”Room Service” (2001). Även samlingarna ”Pop Hits” och ”Ballad Hits” (2003) köpte jag på CD. De sista släppen ”Charm School” (2011), ”Travelling” (2012) samt ”Good Karma” (2016) skaffade jag mig först i efterhand. (De är inte särskilt bra men jag ska ge dem en chans till och lyssna igenom ordentligt.)
Maries solokarriär följde jag (sporadiskt) fram till samlingen ”Äntligen” (2000). De sista albumen har jag men jag är inte särskilt förtjust i dem heller; ska ge även dem en ärlig chans på nytt.
Mina 10 mest spelade Marie Fredriksson-låtar (sedan 2006) (märk väl!):
Som ni vet så ÄR musik till stor del rena minnen. En del låtar som kanske inte är särskilt mycket för världen betyder väldigt mycket för en själv. Detta just på grund av de minnen som förknippas med de mer eller mindre ljuva melodierna.
– Efter Stormen – allmän känsla av trygghet i barndomshemmet. – Sleeping Single – jag var sjuk men nöjd och hemma från skolan och spelade ”Look Sharp!” på repeat. – Sparvöga – på radio. Hela tiden. Så bra. Bra tider. – Hotblooded – första fyllan på Åland. – Spending My Time, Fading Like A Flower (Every Time You Leave) – ungdomskärleken blommade. – Queen of Rain, Almost Unreal – jag studerade i Vasa och livet var så nytt och spännande! Var på böghemmafest för första gången och Roxette spelades på MTV. – Sleeping In My Car – levde med min första kärlek i Stockholm. – Tro – så deppig och olyckligt kär jag var. – Wish I Could Fly – var ihop med Den Sjukligt Svartsjuke Miljonären. – You Can’t Put Your Arms Around What’s Already Gone – kryssning till Helsingfors, direkt efter nattjobbet. Ungdomligt! – Köpte CD:n ”Have A Nice Day” på Åhléns i Stockholm och jag var lite tipsy och åkte hem och lyssnade + åt chips. Ett chipsigt album med en svag stank av öl alltså. – Milk And Toast And Honey – ingen bra tid. Instängd i ett ohälsosamt förhållande. – A Thing About You – tvättstuga efter nattjobbet i dåvarande ettan i Vällingby.
Ja, det var bara ett litet skrap på den enorma ytan som är mitt musikaliska känsloliv.
Nu ska farbror vara nostalgisk och sentimental igen.
Lyssnar på ett av historiens bästa album: ”Hunting High and Low”, som norska popgruppen A-ha välsignade världen med år 1985. Jag minns att jag som tioåring köpte LP:n på Ljudrummet i Borås strax före A-has stora genombrott. Jag fick fråga personalen efter skivan och jag tyckte att det var pinigt eftersom jag var rädd för människor och led av svår social fobi. Men med LP:n i näven åkte jag sedan hem till vår idylliska röda villa med vita knutar i Tärby.
Tillbaka till musiken. Jag minns att jag tyckte att vissa av låttitlarna var väldigt konstiga. ”Train of Thought” – Vad är det för konstigt tåg de sjunger om? ”Hunting High and Low” – de är uppenbarligen ute på jakt, men vad då högt och lågt? ”The Sun Always Shines On TV” – HAHA! Jag minns så tydligt hur jag framför mig såg solstrålar mot en (tjock-) teveapparat i ett dammigt rum. Ständigt dessa solstrålar mot teveapparaten, liksom! Så att man inte ser vad TV1 och TV2 just nu bjuder på. (Och blinkar det inte uppe i hörnet, vilket betyder att ett annat program börjar i den andra kanalen?) (Ungdomarna förstår nu inte alls vad fabror jollrar om.) ”Living a Boy’s Adventure Tale” hade i min värld nånting med serietidningar att göra. ”Adventures of Donald Duck”, eller låt. (En av bröderna prenumererade på Kalle Anka, den andre på Motorsport och jag – så klart – på Okej.)
Sedan måste jag erkänna att jag än idag har problem med ”Take On Me”. ”Take on me… Take me on…”, som texten går, låter fortfarande konstigt. Men catchy så klart.
Jag minns också att jag tyckte att Morten Harket var ”attraktiv” på fotot på LP:ns inre fodral (vad det nu hette – själva skivpösen alltså). Jag var tio som sagt, och redan fullfjädrad fjolla.
Musik är minnen. Goda, hemska samt ibland lustiga.
Nu ska farbror bli sentimental och nostalgisk igen. Idag har jag lyssnat mycket på LP:n ”Runaway” och jag kommer så väl ihåg när jag köpte den. Jag bläddrade snabbt fram datumet i min dagbok från 1986 och ja, jag kom ihåg rätt. Jag köpte skivan på Rydéns i Fristad (på den tiden då jag talade väldigt bred och mycket bonnig västgötska). Damen som jobbade hade kort, brunt hår (jag har aldrig förstått mig på kvinnor med kort hår) och hon blev lite sur när jag köpte sista exemplaret eftersom hon just spelade LP:n i butiken (och alltså fick vänta på följande veckas leverans innan hon kunde fortsätta spelandet). Ha!
Jag var ett ensamt bögbarn ute i Västergötlands förfärliga skogar. Allt jag hade var popmusiken och böckerna, där jag satt ensam på mitt rum. Ständigt ont i magen pga mobbning och sånt. Usch. Jag flydde in i popmusikens och böckernas underbara värld, och där är jag väl kvar än idag.
På den tiden fick vi jobba för att få _köpa_ den musik vi ville lyssna på. Jag diskade och städade och lagade mat och passade min lillasyster för att få min månadspeng om 100 SEK, så att jag kunde köpa en LP för 85 och lösgodis på B&W i Borås för resten. Till en början hade vi bara en (1) kassettbandspelare och den fick vi barn ha en dag i taget, i tur och ordning. (Jag blev således mycket glad när jag fick en FREESTYLE i julklapp år 1984.)
Idag sitter de bortskämda glinen och laddar ner slit-och-släng-musik (illegalt dessutom). De får allt de vill ha genom att klicka runt lite på nätet. Men då lär de sig heller inte att uppskatta musiken. Eller att man måste jobba lite för den. Samt vänta på riktiga albumsläpp osv. Och noga välja ut vilken LP man helst vill ha.
Och därför, mina damer och herrar (och övriga), kommer de heller aldrig att ha lika fina musikminnen som vi farbröder!
.
