musikminnen från den goda tiden – Sida 2

A-ha!

Nu ska farbror vara nostalgisk och sentimental igen.

Lyssnar på ett av historiens bästa album: ”Hunting High and Low”, som norska popgruppen A-ha välsignade världen med år 1985.
Jag minns att jag som tioåring köpte LP:n på Ljudrummet i Borås strax före A-has stora genombrott. Jag fick fråga personalen efter skivan och jag tyckte att det var pinigt eftersom jag var rädd för människor och led av svår social fobi. Men med LP:n i näven åkte jag sedan hem till vår idylliska röda villa med vita knutar i Tärby.

Tillbaka till musiken. Jag minns att jag tyckte att vissa av låttitlarna var väldigt konstiga.
”Train of Thought” – Vad är det för konstigt tåg de sjunger om?
”Hunting High and Low” – de är uppenbarligen ute på jakt, men vad då högt och lågt?
”The Sun Always Shines On TV” – HAHA! Jag minns så tydligt hur jag framför mig såg solstrålar mot en (tjock-) teveapparat i ett dammigt rum. Ständigt dessa solstrålar mot teveapparaten, liksom! Så att man inte ser vad TV1 och TV2 just nu bjuder på. (Och blinkar det inte uppe i hörnet, vilket betyder att ett annat program börjar i den andra kanalen?) (Ungdomarna förstår nu inte alls vad fabror jollrar om.)
”Living a Boy’s Adventure Tale” hade i min värld nånting med serietidningar att göra. ”Adventures of Donald Duck”, eller låt. (En av bröderna prenumererade på Kalle Anka, den andre på Motorsport och jag – så klart – på Okej.)

Sedan måste jag erkänna att jag än idag har problem med ”Take On Me”. ”Take on me… Take me on…”, som texten går, låter fortfarande konstigt. Men catchy så klart.

Jag minns också att jag tyckte att Morten Harket var ”attraktiv” på fotot på LP:ns inre fodral (vad det nu hette – själva skivpösen alltså). Jag var tio som sagt, och redan fullfjädrad fjolla.

Musik är minnen. Goda, hemska samt ibland lustiga.

Året var 1986

Nu ska farbror bli sentimental och nostalgisk igen.
Idag har jag lyssnat mycket på LP:n ”Runaway” och jag kommer så väl ihåg när jag köpte den. Jag bläddrade snabbt fram datumet i min dagbok från 1986 och ja, jag kom ihåg rätt.
Jag köpte skivan på Rydéns i Fristad (på den tiden då jag talade väldigt bred och mycket bonnig västgötska). Damen som jobbade hade kort, brunt hår (jag har aldrig förstått mig på kvinnor med kort hår) och hon blev lite sur när jag köpte sista exemplaret eftersom hon just spelade LP:n i butiken (och alltså fick vänta på följande veckas leverans innan hon kunde fortsätta spelandet).
Ha!

Jag var ett ensamt bögbarn ute i Västergötlands förfärliga skogar. Allt jag hade var popmusiken och böckerna, där jag satt ensam på mitt rum. Ständigt ont i magen pga mobbning och sånt. Usch. Jag flydde in i popmusikens och böckernas underbara värld, och där är jag väl kvar än idag.

På den tiden fick vi jobba för att få _köpa_ den musik vi ville lyssna på. Jag diskade och städade och lagade mat och passade min lillasyster för att få min månadspeng om 100 SEK, så att jag kunde köpa en LP för 85 och lösgodis på B&W i Borås för resten.
Till en början hade vi bara en (1) kassettbandspelare och den fick vi barn ha en dag i taget, i tur och ordning.
(Jag blev således mycket glad när jag fick en FREESTYLE i julklapp år 1984.)

Idag sitter de bortskämda glinen och laddar ner slit-och-släng-musik (illegalt dessutom). De får allt de vill ha genom att klicka runt lite på nätet.
Men då lär de sig heller inte att uppskatta musiken. Eller att man måste jobba lite för den. Samt vänta på riktiga albumsläpp osv. Och noga välja ut vilken LP man helst vill ha.

Och därför, mina damer och herrar (och övriga), kommer de heller aldrig att ha lika fina musikminnen som vi farbröder!

29 år sedan ”Rhythm of Love”

Idag är det på dagen 29 år sedan Kylie Minogues tredje LP Rhythm of Love släpptes. Jag var femton och jag minns var och när jag köpte kassetten. På den tiden satt kassetterna fast i en typ av ställning, så att de ej gick att stjäla. Man fick snällt be personalen om hjälp; de kom med nycklar och plockade fram kassetten man pekade på.
Vilka tider.
Idag klickar ni glin hem all musik på nätet. Olagligt och ohederligt och inte måste ni gå till någon fysisk butik heller. Ni har gått miste om så mycket!

På den gamla goda tiden innehåll albumen inte 15-20 låtar som de gör idag, utan det var mellan 10 och 12 väl utvalda och välproducerade bitar på varje LP eller kassett. (När CD:n kom fanns där ett eller två bonusspår i form av nån ’extended remix’ eller liknande.)

När det kommer till Rhythm of Love så har jag i min samling även LP:n från Argentina, där allting står på spanska. Titeln är således Ritmo de Amor och bland låtarna hittar vi bl.a. Mejor el diablo que tu conoces, Retroceda a tiempo samt Que tengo que hacer.
Fantastiskt!

Better The Devil You Know 5/5
Detta är så fantastiskt mycket Stock Aitken Waterman. Det var tack vare deras popproduktioner som jag blev ett Kyliefan till att börja med.
När åttiotalet nu hade blivit nittiotal så producerade trion lite ”modernare”, klubbigare låtar och eftersom Kylie var deras största stjärna så fick hon de bästa låtarna. Håller än idag. Ett riktigt Kylie Anthem.
Step Back In Time 5/5
Den sjuttiotalsdoftande videon alltså! Även denna dänga håller än idag, men den var inte min storfavorit när den kom…
What Do I Have To Do 5/5
…Det var det nämligen detta popmästerverk som var! Klubbigare än den förra och även till denna singel fick vi en urtjusig musikvideo.
Secrets 3/5
Efter tre feta singlar på raken var det dags att trycka in några så kallade ”fillers”. Man hörde redan på en tiden när dessa utfyllnadsspår dök upp; man visste att det var andraklassens låtar som aldrig skulle släppas som singlar eller spelas på radio. Jag har dock alltid gillat dessa lite ”udda” bitar.
Always Find The Time 4/5
Samma som ovan, men denna fina låt hade eventuellt kunnat släppas som singel. Bra melodi men kanske en smula lökig produktion.
The World Still Turns 4/5
Hjärta och smärta i denna ballad. Åh, det var så fint när sista låten på kassettens SIDA A nästan alltid var en ballad.
En så simpel låt. Simpelt är bra och underskattat.
Shocked 4/5
Denna ”tuffa” jättehit var aldrig min favorit. Speciellt inte singelversionen där den där jobbiga rapparen dyker upp. Jag har alltid hatat och kommer alltid att hata rap.
One Boy Girl 3/5
Här blev det lite ”modernt” och amerikanskt och en sån där jobbig rapperska dök upp. Tyvärr.
Things Can Only Get Better 5/5
Något av en fanfavorit. Jag har alltid älskat denna upplyftande pärla.
Count The Days 4/5
Sockersött men ändå ”tufft” på nåt sätt.
Rhythm of Love 5/5
En perfekt avslutning på detta fina album. Titellåten är lite mer melankolisk och introvert än LP:ns feta singelhittar.