Så här på fredagskvällen ringer mobilen just när jag lyssnar på morgondagens melodifestivalbidrag på radio. Och jag lyssnar via mobilen eftersom alla traditionella radioapparater i mitt hem alltid prasslar (det är därför jag aldrig lyssnar på radio). Vännen berättar att han lämnat sin sambo då denne varit otrogen (igen). Rutten som jag är hör jag mig själv säga; jag lyssnar på radio, jag ringer snart tillbaka. Dilemmat i det hela är att “sambon” är en av mina absolut bästa vänner. (Han som ringde har även han blivit en mycket god vän dock). Hur ska jag förhålla mig till “sambon”? Tänk om han inget berättar. Ska jag låtsas inget veta?
Om jag någonsin får en sambo ska jag icke vara otrogen. Det finns inte på min världskarta. Det är inte ett alternativ. Allt skulle ju raseras. Hur man än skulle försöka rätta till det hela skulle ingenting ändå någonsin bli som förut.
Gu sicken bra pojkvän jag kommer vara.
Etikett: minnen
Girl Powder
Eftersom jag har “lördagkväll” nu är jag på lördagshumör. Jag har haft en mycket hektiskt dag med tvättstuga o dyl och nu myser jag med ett glas rött + musik + gossip med Gucci på MSN + neverending samtal med herr Israel på samma MSN. Hursomhelst. Efter mitt Stop-inlägg fastnade jag på YouTube och kryddflickorna och så lyssnade jag på underbara Bag It Up och minnena sköljde över mig. Då, 1999, var jag fortfarande en sådan där kul kille som var spontan och glad och positiv (=Fröken Sverige-kandidat). Jag var ute (på Tip Top?) med goda vänner en kväll men allt var extremt tradigt. “Jag har tråkigt”, väste jag, tackade för mig och åkte hem lite lätt tipsy och bokade en tågbiljett till Malmö. Några timmar senare satt jag på första morgontåget och tog mig så småningom över till Köpenhamn. Checkade in på ett tidigare flera gånger besökt gayhotell (vill ju sponsra) och hade en kul festkväll i Danmark med mig själv. Träffade en rar karl som bodde i Malmö och följde med honom tillbaka till Sverige (som vanligt sov jag bara med honom) (det var bara en av mina många parenteser). Innan jag åkte hem till Stockholm någon dag senare köpte jag skivan med Bag It Up. Jag undrar vad poängen med detta inlägg var – blev avbruten så många gånger – men jag tror det hade något med minnen att göra. Att livet är byggt av upplevelser som blir minnen som blir livet.
Minnet sviker
Tänk vad man glömmer med åren – det har jag tänkt mycket på då jag överrumplats av mina egna dagboksanteckningar.
Jag hade helt glömt bort att min låg- och mellanstadieskola kallades Gula skolan. Och nej, jag är inte förvånad över att glinen inte vågar gå till skolan i den gudsförgätna hålan. Hello childhood, liksom.
Alfahannens bekännelser
Lypsyl någon?
Ibland dyker de mest otippade tankar upp i det förvirrade måndagshuvudet. Har ovanligt mycket att göra på jobbet men finner mig förlorad i ett minne jag trodde jag tappat för länge sedan.
En gång, för länge, länge sedan, var jag på en date med en jämnårig politikerkille. Minns ej vad han hette eller hur han såg ut men jag minns att han hade ohälsosamt torra läppar (vilket i och för sig inte säger så mycket då det kommer från en lypsyloman) och att han tog mig till någon obskyr technoklubb + att jag för första gången i mitt liv åkte spårvagn den natten (detta var i Helsingfors).
Några månader senare bara råkade han stå bredvid mig på en stockholmskrog och han log;
“Är det inte du som är Kim?”
“Nej”, hörde jag mig själv säga. “Jag heter Joakim.”
“Är du säker på det..? Har inte vi träffats förr?”
“Nej, det måste ha varit någon annan.”
Alltså, varför? Ibland gör man sådana där märkliga – hjärndöda – saker och det går ju heller inte att ångra dem. Man kan ju inte gå tillbaka till personen och säga; “Jo, det är jag, ville bara skoja till det lite”.
Dagens lärdom är således att det sköna med att bli äldre är att man gör färre och färre hur-mår-jag-egentligen-saker.
Dejten från i fredags mailade förresten idag och tackade för senast. “Jag hade roligt”.