Min vän som tagit på sig rollen som äktenskapsmäklare skickar långa listor på potentiella kandidater.
Mina svar ser ut så här:
XXX: Assnygg men vill med all säkerhet ha en annan modellkille.
XXX: Assnygg men jävligt dryg och full of himself. ”Räkna med att bli ignorerade”. Hej och välkommen liksom.
XXX: Skrev med honom på en annan site (där man inte visade ansiktet) men när han fick se mig var han inte intre. längre.
XXX: Ok efter några öl. Ingen jag skulle jaga. Vill han jaga mig så varsågod. Lite slafsigt intryck.
XXX: Han vill bara ha en KK.
XXX: Honom har jag dejtat. Ingen var intre.
XXX: [Honom vet jag något om som jag inte kan skriva här.]
Etikett: män
Sluta messa upp mitt huvud
Y saknar mig.
Han SMS:ade just från gymmet. Han lyssnar på de svenska schlagers jag gav honom och nu saknar han mig.
Jag vill inte att han ska säga så eftersom jag inte saknar honom längre.
Faktiskt. Det tog sju månader men häromdagen insåg jag att jag inte saknade honom längre. Jag kollade inte ens hans Facebook-sida fastän jag såg att han var inloggad och i färd med att ladda upp nya bilder. Bara en sån sak!
Nej, nu ska han inte komma här och messa upp mitt huvud igen för jag orkar inte vara sorgsen en enda dag till.
Jo, jag svarade på hans SMS men jag kommenterade inte hans saknad.
Han svarade: Minshalle tilde. Japp, ur Shirley Clamps Min kärlek. ”Min kärlek till dig” alltså.
Ja, han älskar mig hårt och det är ju härligt, men han måste inte säga det till mig.
Ty jag tyar inte mer!
Alltid är det något
Jag hastade hemifrån, rusade till tuben så att astman började vina i röret mitt. Mötte upp en vän och vi gick till Baren där drinkarna bär namn som Rövslynan, Lilla pojkhoran samt Åke. Vi hängde av oss och gick nerför trappan och jag såg honom omedelbart: araben från arabfesten. Han log igenkännande, jag log flirtigt men gick bara förbi; jag var trots allt inte helt säker på att det var han.
Efter lite barhäng noterade jag att araben stirrade mest hela tiden och min vän pushade mig hårt att gå fram till honom. Eftersom det gick åt helvete förra gången (för flera år sedan) som jag gjorde som min vän sa så var jag skeptisk. ”Håll dig till manus denna gång”, väste han.
Sagt och gjort.
Jag drack ur och ställde glaset på bardisken. Vände mig om och tog ett djupt andetag. Gick mot honom. Kunde inte låta bli att se hans enorma sexappeal. Jag log lite när jag närmade mig. Han log. ”Är det du som är XX?”, frågade jag. ”Ja, det är jag”, svarade han.
På en bråkdels sekund raserades alla mina fantasier om vad som komma skulle; han hade nämligen väldigt dålig andedräkt.
Jag avslutade tvärt och sa att jag var på väg till herrarnas.
Ledsen, men jag klarar inte av en man med taskig andedräkt. Det går bara inte.
När jag kom tillbaka sa jag bara ”hej” när jag passerade honom och när jag gick hem sa jag vänligt men bestämt hej då och tack för idag och vi hörs.
Alltid är det något. Alltid.
Panik och vispande näve under bordet
Okej, så här var det.
Jag tubade iväg fastän jag kände mig småförkyld. Snart klev det på 30-40 tokberusade smågossar. De sjöng och skränade och de skrek om vännen ”Joel som snuten just tog för att han hade öl” och jag drabbades av panik och ångest. Panikångesten var nära och barndomsminnena föll som knivar från himlen. Jag står inte ut bland gapiga, djuriska heterosexuella unga män. De är läskigare än Ahmadinejad.
Nåväl. Jag mötte upp Snyggojuden utanför den där baren som vi skulle till – där jag även skulle träffa Araben – men den var stängd.
Chockade vandrade vi från Söder till Gamla stan och klev in på nästa bögbar. Där var det på tok för mycket folk, tusentals klackar i taket och hög partymusik.
Vi vände och gick ut och vandrade runt tills vi av en slump hamnade framför den tredje bögbaren som var både öppen, halvtom och trevlig. Vi drack öl och whiskey och jag log och Snyggojuden satt där i all sin skönhet och elegans. Vi pratade om ditt och datt men mycket om musik, såklart. Jag bad honom upprepa låttiteln Ahava Hi Shir Li-Shnayim om och om igen då det lät så sexigt när en äkta hebreman sa det. Så pass att näven nästan åkte ner under bordet för ett snabbvisp.
Men nej, vi är ”bara” vänner och ska så förbli.
Efter en trevlig kväll promenerade vi i det magiska Gamla stan medan snön yrde och gränderna låg tomma och hemlighetsfulla. Han åkte hem och jag trippade iväg till kontoret och sov på soffan för att få sova en timme extra. Dessutom sover jag så oerhört gott på jobbet! Varför vet jag ej, men jag antar att mitt jobb är mitt liv och min fasta punkt. Min trygghet och mitt levebröd.
Vad som hände med Araben vet jag förstås inte. Den som lever får (kanske) se.
