Euforisk morgon

Raringar!
Klockan har ännu inte slagit sex och powerbloggaren i mig sätter fart. Pigg som en… lama är jag efter en massa timmars sömn. 21:30 kastade jag mig i bingen och jag somnade ovanligt snabbt. Visst vaknade jag mitt i nån konstig dröm och när tidningsbudet härjade samt när granngrabben kom hem – men mestadels sov jag.
Vilken skillnad jag känner i kropp och sinne! Ja, ni märker ju själva – inte en massa gnäll här inte.
Är ute och det är kallt. Fingrarna gråter. Måste sluta skriva.
Vilken bra dag detta kommer bli!

Nyvaken.

Trevlig kvinna med barnvagn!

Sätt er ner så ska ni få höra!
Jag gick på hemgatan och mot mig kom en kvinna med barnvagn. Hon log ”signalerande” (jag hade musik i öronen) och stannade och jag förstod snart att hon stannat för att jag skulle hinna passera och inte behöva kliva ner i lerpölen som bredde ut sig intill trottoaren.
Tänk! En vanlig trevlig medborgare tänker på en annan! Jag blir kär i såna människor.
Log mitt vackraste leende, ty det är så man gör – är trevlig mot de trevliga. Resten ignorerar vi.
Uppdatering! Sedan hände det grejer. Jag uppdaterar med hjälp av min Facebookstatus.
kim facebook
kim facebook

Lördagen inleds med lite sport *chock*

Jag måste bara skriva årets andra och sista sportrelaterade inlägg (nej, beundrarinlägg om Zlatan räknas inte).
Grattis Rio!
Jag höll såklart på ljuvliga Madrid.
Oprah i all ära (love her), men att skicka in henne OCH Obama i matchen kändes ju bara töntigt. ”Är det det som ska krävas, liksom?”, skulle vi alla ha fräst om Chicago fått OS.
Nu räcker det med sport. Enda anledningen att jag bryr mig är att jag älskar omröstningar och val och folk som jublar och gråter av lycka.
Angående den där statyn förresten, så vore det väl härligare om Zlatan kunde komma som uppblåsbar docka.