Nu var det avklarat. Har träffat kirurgen och jag är redo för min efterlängtade ryggoperation nästa vecka. Han, som hade jättefräna vita glasögon, visade mig skruvarna som ska in i min rygg. Överraskande stora, men de piper inte på flygplatsen. Jag sa:
”Förlåt, det är en väldigt ytlig fråga, men jag försöker ha humorn i behåll i denna allvarliga situation.”
”Helt rätt av dig. Nej, de piper inte på flygplatsen.”
Sen måste jag säga en sak som jag har tänkt på ett bra tag nu.
Kvinnor älskar mig.
De gör det.
Dessa sköterskor älskade mig och min humor och att jag var öppen och rättfram. Inte det minsta stel. Jag vågade säga att jag är en smula rädd. Mest för att bli nedsövd, ty då har jag ju ingen kontroll. En jättejobbig tanke.
Jag kanske borde hålla kurser för heterosexuella singelmän.
Ni vet inte hur kvinnor ska tas. (That came out wrong.)
Inte undra på att mina närmsta vänner alltid har varit damer.
Jag säger saker som deras män aldrig säger, men som de vill höra. ”Åh, vilket fint och fylligt hår du har”. ”Åh, vilken fin handstil.” (Dagsaktuellt exempel.)
Kvinnor älskar mig.
Så är det bara.
Män tycker att jag är för mycket.
Men vad de inte inser är att jag inte alls är för mycket.
DE ÄR FÖR LITE!
Som någon sa för ett tag sedan, att jag är ”overwhelming”. Det är jag inte alls det. Alla andra karlar är bara ”underwhelming”.
Så är det.
Och den söta asiatiska sköterskan: ”Jag blev lite orolig, då du är registrerad som svenskspråkig och jag talar inte svenska. Men jag tänkte att med tanke på ditt efternamn så kanske du talar spanska.” 
”Finska går bra.”
Hon var så rar.
-ställen) och då brast det för mig. Jag har ju knappt några muskler och har inga fysiskt våldsamma gener i min kropp, men jag har en väldigt rapp käft.
