När jag klev in på kontoret i morse mötte mig en oväntad syn: min hunkige bögkollega, 22, satt och stickade!
Hahahaha.
Det var mycket sött.
Jag trodde han stickade en vinterdress åt sin + sambons hund, men nej. “Det blir nog en halsduk åt mor”, sa han.
Idag åkte för övrigt vinterjackan på. Det blir nog varmt när jag går hem men i morse var det rejält kallt. Igår när jag promenerade hemåt drabbades jag av ett jobbigt blodsockerfall (det sägs vara vanligt så här på ålderns höst). Jag darrade och kallsvettades och yrseln som följde tvingade mig att ge upp och ta tuben hem.
Det blev således en extra lång kvällspromenad med Sebbe. Vi mötte två enorma, svarta hundar som skällde intensivt på Sebbe som kvickt skällde tillbaka. Tänk om jag vore lika tuff och självsäker.
Varför är det förresten så att mobilen alltid, alltid ringer när jag ska ta min eftermiddagslur (gubbar är beroende av sådana)?
Jag måste nog införa telefontider: Måndag-söndag 05:30-17:00 (lunchstängt 12:00-13:00)
Övrig tid är jag antingen för trött för att konversera eller så sover eller äter jag.
Tack för din förståelse.
En kollega klev in och frågade hur läget var.
Mycket bra, svarade jag och han undrade om även helgen varit bra.
Ja, sa jag med knuten näve i luften, men det är underbart att det är måndag! Ny vecka och nya möjligheter till lycka och kärlek!
Kollegan blängde lite men sa sedan: du har rätt. Så måste man tänka – annars lever man inte länge.
Så nu fortsätter vi alltså med det positiva tänkandet.
Jag insåg att jag inte hade någon mat med mig till jobbet och inte kunde jag gå och handla heller, pga. avsaknad av kollega. Vips ringde det på dörren och fina kamraten stod med en vegoburgare i näven. 🙂
Jag med busig blick till kollegan N19 medan jag sträckte mig efter sockret: På fredagar har jag socker i kaffet!
Hon: Jaså!
Det värsta är att jag var allvarlig. Jag tycker det är ett jättehärligt sätt att toka till det på.
