Etikett: jobbrelaterat

Hata folk

Jag har nämnt dem tidigare. Idioterna som jobbar för ett annat företag som hyrt in sig på vårt kontor. De går förbi mitt rum, på två meters avstånd, utan att säga hej. Även om klockan är åtta på morgonen och det bara är jag + en av dem i lokalerna så går de med näsan i vädret, den illasittande kostymen på och med de kloppetikloppande skorna på, rakt förbi utan att ge mig en blick så jag artigt skulle kunna hälsa.
Människor har ingen uppfostran. Ett himla pack. Gå hem.

Freedom

Hemma!
Jag är ledig några dagar nu. Underbart. Ikväll ska jag fira med dans på en båt nära dig. Kanske blir det en svängom eller två på dansgolvet. Välkommen att bjuda upp.
Jag är mycket stolt över mig själv idag. Jag är ju en sådan fjutt när det gäller att klaga på saker eller gå tillbaka till en butik och återlämna något jag är missnöjd med eller liknande… Men idag tog jag mig i kragen. Jag glömde en grej på bandet på Ica och gick tillbaka ett par timmar senare. De visste inte riktigt vad jag snackade om men jag fick ta en ny vara.
Det är sådana små saker som andra gör utan att blinka som kan kännas oerhört jobbiga för mig och mina gelikar. Men det är nya tider nu.

”Japp, jag jobbar två helger av tre!”

Jag blir alltid lika upprörd – ja, nästan provocerad – över att människor orkar förvånas över att alla andra inte arbetar måndag-fredag 09-17 som de själva gör. Jag menar, stannar samhället varje fredag klockan 17?
I nästa mening radar de upp saker de ska göra “nu när de, precis som alla andra, är lediga”; ta bussen till city, shoppa, fika, gå på restaurang, besöka frisören, ta tuben hem, ringa någon kundtjänst, beställa pizza på hemkörning, panikbesöka psykakuten med ambulans, åka hem, ringa och klaga hos bredbandsleverantören, se på TV, ta taxi till city, gå på klubb…” En massa människor måste således arbeta “när alla är lediga”.
Jag är en av dem. Vi har alltid mest att göra på lördagar, söndagar och diverse heldagar.
Jag ogillar starkt samhällets kontorstidsfixering. Så 90-tal!

Nördarnas sammankomst

(Morgonstund på kontoret. Bästa tiden på dygnet. Alldeles tyst, inga dårfinkar som ränner omkring.)
Igår kväll när jag och Sebbe kom hem från Eurofivestar såg jag på en DVD han så vänligt lånade mig – en DVD med samtliga Israeliska ESC-bidrag (+ favoriter) genom tiderna. Fatta va’ gött!
Kom att tänka på en sak. Det är härligt när man träffar människor som är som en själv. Då kan en konversation se ut som följer (autentiskt exempel);
– Nämen! Det där är ju han som var med 1985!
(Pekar mot TV-rutan som visar ESC 1977.)
– Javisst! Det är Pino Gasparini!
– Och se där! Det är Gary Lux.
– Å, han är så söt.
– Har du sett honom nu? Han har blivit riktigt fet.
– Så synd. Men här var han söt. För att inte tala om året då han sjöng den där sången om barn.
– 1985.
– Just det; “Kinder dieser Welt”.
Alla är vi nördar på ett eller annat vis.