Privat: Avslutad jakt

Igår när jag kom hem tömde jag hela väskan i jakt på min hudsalva mitt läppcerat*. Jag är stenberoende sedan många, många år tillbaka och hittar jag inte mitt cerat så grips jag av panik och hyperventilerar och går upp i falsett. Ja, jag har naturligtvis jättemånga cerat här och där i bostaden och i väskor osv, men jag blir mycket upprörd när jag inte hittar det som för tillfället är mitt huvudcerat.
Skratta ni. Alla har vi våra egenheter – det är de som gör oss mänskliga.
Nyss, när jag gick för att hämta mer juice, så blev jag efter att ha stängt kylskåpsdörren stående så där filmiskt: vad var det jag såg?
Jo, mitt cerat. Det låg där bland alla tusentals grönsaker. Kärt återseende.

*Jag hade dessutom varit hos tandläkaren och när man legat och gapat ett tag så blir läpparna extra torra – därav extra stor panik.
Grönsakerna hade jag för övrigt tagit med mig hem från jobbet.
”Det märks att det är du som jobbar”, sa kollegan, ”ty kylskåpet är väldigt grönsaksfyllt.”

Privat: Åter hos käftis

Jag måste bara berätta att hos tandläkaren såg jag
1) man med världens längsta ögonbryn – som stora bomullstussar – och
2) otroligt ful, oerhört vältränad man med det långa, stripiga håret i högt uppsatt, damig hästsvans.
Därefter tog min trivsamma portugisiska tandläkarinna en titt på ”mitt problem”, skrapade lite tandsten från en tand (och bokade in mig hos hygienisten nästa vecka) och lade nån gegga på problemområdet som vi ska titta närmare på om två veckor, ty vi behöver en hel timme för det ändamålet, så det var bara att boka om.
Väldigt dyrt.
Inte undra på att Svenne ler sitt tandlösa smil.
Hemma nu efter min andra vecka som pursvensk måndag-fredag-arbetare. Det känns ashärligt! Ska jobba några timmar hemifrån nu, men sedan börjar HELGEN.