Det blev en lite udda vecka arbetsmässigt då arbetstiderna (-dagarna) växlade fram och tillbaka. Jag gillar ju att kunna planera och att vara mentalt förberedd på vad som komma ska den närmaste tiden. Nu blev det inte så men idag är jag ledig.
Det är väldigt 40+ att vara nöjd med en regnig söndag med poddar att lyssna ikapp, en kelig hund och en massa kaffe. Nöjd, liksom.
Jag har tagit en paus från Facebook men eftersom jag har en glappande trut så har jag härjat på twitter istället och jag lyckades bli lite viral… Läs kommentarerna. Goda och onda. Underhållande.
Är det rimligt att jag på min arbetsplats blir trakasserad av en hel muslimfamilj som snappat upp min hebreiska tatuering (=identifierat mig som jude)? Nej, det är ORIMLIGT. Vänligen LÄMNA MITT LAND!
Hälsans höst har fortsatt och jag har promenerat till och från jobbet. Det är ju faktiskt härligt att gå och jag har alltid gått mycket. Med uppiggande pop i öronen flyger jag fram längs gator, torg och skogsstigar.
Men, som sagt, idag är det vilodag och jag ska strax svänga ihop blomkålsmos och sojakorv. Obs. Att jag är vegetarian (+bög) betyder inte att jag är vänsterextrem. Jag är ju inte ens vegan. Jag känner att jag alltid måste påpeka detta eftersom jag inte vill blandas ihop med de vänsterextrema.
Tänk om alla töntar som nu åker till Sölvesborg för att veva med regnbågsflaggan istället satte sig på Stockholms tunnelbana och åkte ut till ”utanförskapsområdena” och viftade med nämnda flagga istället. Det skulle betyda någonting, men ja just det ja. Det skulle ju kunna kännas lite obekvämt. Allt detta patetiska poserande alltså… Dra åt helvete.
Ja, jag är SÅ HÄR mätt på alla posörer som vill ”göra någonting” men som bara slår in öppna dörrar och inte gör någonting av vikt; ingenting som är ens lite, lite riskabelt.
Framtidens fajt kommer INTE att äga rum i Sölvesborg el. likn. Den kommer att äga rum i de helvetiska förorterna.
Jag har kollat på Melodifestivalen 1987 och det var en upplevelse. Redan innan första låten spelats hade programledaren Fredrik Belfrage hunnit använda uttrycket ”tio små negerpojkar”.
Han fortsatte med sin inte så värst politiskt korrekta 80-talsstil då han sa att jurygrupperna ”består av människor av alla kön som finns”, vilket var ett skojfriskt sätt att säga att ”det finns ju bara två kön, höh-höh” (vilket han så klart hade rätt i). Jurygrupperna tillhörde kvällens ”överklass”, fick vi veta, eftersom de satt ”längst fram vid egna bord”. Belfrage presenterade en duo med: ”nu kommer en hon och en han”. Otänkbart att köna (ett ord som inte var uppfunnet då) någon på detta sätt numera.
En ful karl sjöng en hemsk låt med titeln ”Flyktingen”. Den handlade om en stackars _man_ (så klart, redan då!) som varit tvungen att lämna sin familj och fly. Sångaren sjöng att ”det finns hopp” och att flyktingen skulle få ”vänta på svar i fyra-fem månader” (bara!). I vers två fick vi veta att flyktingen ej fått stanna eftersom ”det finns för många som han”.
Belfrage fäste vikt vid den mörkhyade Cyndee Peters ursprung och om det faktum att hon kom till Sverige för att stanna i några månader men att hon efter 16 år fortfarande ”tack och lov är kvar”. Han skojade vidare efter att Peters gått vidare till andra omgången. Belfrage sa sig gilla kvällens ”internationella fläkt” och lade för säkerhets skull till: ”om ni förstår vad jag menar”, innan han presenterade finskan Arja Saijonmaa som finalist. Ah, multikulti!
Den blott 37-årige Belfrage kallade sig själv ”gubbe med gelé i håret” och frågade en 9-årig tös om hennes åsikt om såna gubbar. Åldersrasism på hög nivå.
Sedan var det kul att se att artisterna satt på pinnstolar och väntade på juryns röster. Juryn (som drack apelsinjuice – förmodligen sånt där koncentrat som man blandar med fyra delar vatten) bestod för övrigt av 63 personer mellan 15 och (bara!) 60 år och när de sattes i arbete sade Belfrage: ”rösta rätt”, men han menade nog ”rösta rött”.
1987 var för övrigt ett bra MF-år. Lotta Engbergs ”Fyra Bugg och en Coca Cola” vann men tvåan – Arja Saijonmaas ”Högt över havet” – borde ha gått segrande ur striden som den paranta finskan förlorade med en ynka poäng. Sound of Musics ”Alexandra” och Lena Philipssons ”Dansa i neon” var två andra höjdpunkter.
