Idag tog jag en liten paus från Facebook. Jag gör det ibland. Jag är en sån där sociala-medier-person, och jag älskar det, men just FB blir jag lite trött på ibland. Inte minst på grund av censuren – på att bli avstängd titt som tätt på grund av ”kontroversiella åsikter”. (Jistanes.)
Jag har bloggat sedan 2005 och jag inser att det är ”omodernt”, men jag älskar det. Jag älskar att ha en egen hemsida där jag kan skriva vad f*n jag vill. Jag har i och för sig inte varit så politisk på sistone, men ändå. Jag kan inte se att jag någonsin kommer att sluta blogga om PERSONLIGT, POP OCH POLITIK. Det är liksom jag.
Under bloggens storhetstid, runt 2006-2009, hade jag en av Sveriges mest lästa bloggar. Nu bara puttrar det på, med Helsingfors som bas.
I morse vaknade jag på balkongen (det var väl sommarens sista balkongsoveri?) och jag skulle kolla ”mina kanaler”. Hade inget internet. Jag blev förtvivlad. Telefonen kopplade dock via wifi till datorn, vilket var märkligt. Letade runt på nätet. Följde rådet att ”nollaställa nätverket”. Då var nätet tillbaka i telefonen, men den kopplade ej till datorn. Förtvivlad igen. Bytte namn på nätverket och vips fungerade allt igen.
Så förfärligt! Väninnan lade ut en pryl till försäljning på FB:s Marketplace. Snart fick hon ett meddelande från en ”mexikanska” som visade stort intresse. ”Mexikanskan” bad dock i nästa meddelande väninnan att betala in en tillfällig ”försäkringsavgift” *gäsp*. Men sedan hände det värsta! Det började trilla in hotfulla epost-meddelanden. ”Vi vet var du bor” och ”du måste vara försiktig” och hela baletten. Men INTE NOG MED DET. ”Mexikanskan” (ligan) bifogade bilder på tillfångatagna kvinnor som satt i burar. ”Betala, eller…” Helt sinnessjukt, vilket löst pack det finns där ute. Väninnan var skärrad och upprörd och hon ringde polisen som sa att just sånt här är väldigt vanligt just nu.
Det är fredag igen och jag har nio hektiska dagar bakom mig. Den här veckan har varit ovanligt stressig och pressig och… udda. Här nedan finns ett par anteckningar.
4 oktober Den här arbetsdagen har varit så dramatisk. Jag är fortfarande svettig. Vi fick vår leverans och den var ovanligt enorm. Då fastnade hissen. Den var full av våra prylar. Ena chauffören var nere på plan -3 och den andra hos oss på L2. Den ena hade ingen telefon på sig så de kunde inte kommunicera. Jag försökte då hitta en trappa så att jag skulle kunna ta mig ner men jag hittade ingen. Sprang över till grannen, hotellet, men receptionisten visste ingenting. Ringde runt. Ingen kände till nån trappa. Fick tag i fastighetsskötaren, som jag ringt några gånger tidigare. (Han är extremt attraktiv så det är alltid mysigt när han tittar förbi.) Nu visade han mig den hemliga dörren till trappan. Den ena chauffören kunde då ta sig ner. De var tvungna att åka vidare pga stressigt körschema.
Sedan väntade vi i nästan en timme och de andra hyresgästerna började fråga om hissen. Skämmigt. Sedan var den plötsligt lagad. Jag och 25-åringen hämtade då alla enorma lastpallar som chaufförerna lämnat kvar, plus de som stod i hissen.
Mycket svettigt. TACK och LOV hade jag 25-åringen här. Jag kan ju inte ens köra en sån där mackapär, vad den nu ens kallas, som man kör lastpallar med. Har ju inte ens muskler till sånt fysiskt arbete. Tillsammans fick vi till slut upp alla våra grejer till lagret och det var tungt och nervöst. Skulle vi fastna i hissen? I och med min nya roll här så var ju allt detta på mitt ansvar och jag hanterade denna stressiga situation på ett bra sätt. Trots allt. Jag var så vansinnigt stressad där ett tag.
5 oktober Vad hände för dramatiskt idag då, kanske du undrar? Jo, plötsligt tjöt ett larm. Det gjorde så ont i öronen. Instinktivt rusade jag fram till vårt inbrottslarm och började trycka hysteriskt på knapparna. Ringde i panik larmcentralen och de hävdade att det inte larmade hos oss. Kunderna lämnade butiken i panik. Kom på att det kanske handlade om ett brandlarm, men det brann ju uppenbarligen inte hos oss. Sprang ut på gatan och såg att gästerna hos hotellgrannen evakuerades. Rusade dit (idag igen) och receptionisten skrek att det larmade från ett av deras rum. Brandkåren kom och alla stod vi ute på gatan och det regnade så klart. Tio minuter senare blev det tyst, brandkåren lämnade platsen och allt var som vanligt. Men jag skakade en aning i två timmar. Och fick ont i magen. Uff, vilken vecka detta verkar vara. Vad kommer att hända i morgon?
Ögonblicksbild ur vardagen.
Men idag är det alltså fredag och arbetsdagen innehåller en massa möten. Därefter tar jag en ovanligt välförtjänt helg. Jag ska träffa en väninna och utöver det kommer jag bara att vila och vila och vila.
Det börjar bli höst på riktigt och det är så klart alldeles underbart. Jag satte mig på spårvagnen redan 06:50 och det var lugnt och tyst och jag blängde på de diskreta färgexplosionerna i träden längs Mannerheimvägen.
Kom till jobbet alldeles för tidigt för att hinna avnjuta ett par koppar kaffe för att sedan inleda arbetsdagen i ensamhet och i stillhet. Jag ogillar stress och jag ogillar onödiga ljud. Särskilt på morgonen.
Igår var jag ledig så då gjorde jag min första hemuppgift. Denna del av kursen heter förberedande handledning, om jag direktöversätter från finska. Jag gjorde uppgiften och jag tror att jag skrev på överraskande god finfinska. Vi får se vad handledaren säger när hon återkommer.
Med anledning av min nya position på företaget så fick jag en jobbdator och då talar jag om en PC. När använde jag en PC senast? För femton år sedan? Jag har varit en inbiten apple-användare så länge jag kan minnas. Allt från Macbook till iMac till iPad till iPod till iPhone. Känner mig en smula bortkommen framför en PC. Nu måste jag dessutom använda mig av Microsoft Office och Moodle och Teams och allt vad de heter. Nyheter för mig, trots att jag är en teknisk person – när det handlar om enkla apple-produkter.
Om några veckor ska jag gå en första hjälpen-utbildning och den kommer ganska passande. Fick höra att en person på min före detta arbetsplats hastigt insjuknade för ett par dagar sedan. Hon föll ihop och blev till och med medvetslös och förd till sjukhus i ambulans. Riktigt ruskigt. Hon lär mår bättre nu.
Så komiskt. Jag gick igenom en låda och där låg min gamla skolkatalog. Jag bläddrade och smålog lite åt åttiotalsfrisyrerna och brudarnas vita nivealäppar, och plötsligt vilade mina ögon på en smäcker kis som jag var hemligt förtjust i på högstadiet.
Jag visste inte så mycket om honom, men han bodde på nån av de finare gatorna. Och så var han så snygg och han hade de senaste Levi’s 501:orna (kommer ni ihåg hur viktigt det var?).
Undrar vad som hände med honom? Han är säkert jättelycklig idag.
Jag började dammsuga nätet genom att ivrigt knappra på tangenterna. Ja, se där. Han har en fet villa. Blev tydligen kvar i hembygden, men har även en adress i Stockholm. Pendlar säkert till nåt flashigt jobb. Helt klart lyckad och lycklig på alla vis.
Det dök upp någon artikel. Jaha, klart han blev advokat. Det går så jäkla bra för honom, alltså.
Klickade runt lite till. DÅ! Hans perfekta liv krossades alldeles nyligen då han dömdes till sju års fängelse för ekobrott!Där ser man. En perfekt yta garanterar inte ett perfekt liv.
