Idag har jag tänkt mycket djupa och stora tankar.
Igen.
Jag gör ju det då och då, eftersom jag är för smart för mitt eget bästa.
Bland annat har jag tänkt på det här med att jag varit så rädd för allt (livet) i så många år. Alltid har jag oroat mig för något – ja, tänk så mycket tid jag slösat, som jag hade kunnat leva upp istället.
Jag går runt och oroar mig för att än det ena, än det andra hemska ska hända. Olyckor och sjukdomar och allt det där. Så idag slog två väldigt gamla herrar sig ner mittemot mig på tunnelbanan och en jobbig känsla rann över hela mitt arma väsen. Så där gammal vill jag inte bli. Verkligen inte. Skröplig och svag. Beroende av andra människor. Nej. Jag säger nej. Alltså finns det ju egentligen ingenting att oroa sig för och det är en mycket skön känsla.
Jag lever hellre snabbt och gott än långt och ängsligt.
Fick mig en känga av Y för länge sedan då han plötsligt tände en cigg. “Men fimpa för livet”, fräste jag. Y blev upprörd och berättade att han lever här och nu (och röker ca en cigg per vecka och det tänker han verkligen inte sluta med) och så drog han historien om sin mor som var en riktig renlevnadsmänniska som varken rökte eller drack, som åt nyttigt och motionerade. Och ändå fick hon cancer i mycket unga år och vips var hennes liv slut.
Nu menar jag ju inte att man ska börja röka bara för att känna att man lever. Jag menar att man borde oroa sig mindre och njuta mer av vad man nu än njuter av i livet.
Etikett: deep thoughts
Note to self
Gud vad jag är knäpp mellan varven. Helt manisk. Jag får såna idiotiska tankar i huvudet att jag glömmer rim och reson. Sinnessjukt. Jag måste lära mig att slappna av och jag måste fatta att alla människor inte ljuger och bedrar. Och även om de skulle göra det så är det ju bara att resa sig upp, borsta av sig och trippa vidare.
Ett föräldramöte blir i mitt huvud ett gangband och en urladdad telefon blir en avstängd telefon pga besök på nåt knulleri.
Aaargh! Jobbiga tankar försvinn!
Nu ska jag ta en lunchpromenad med Sebbe och Dansken. Ja, Y sitter och ler och pular (med ett L) på min skärm.
Fixeringen vid “ursprung”
Jag kommer (tack vare ett av mina arbeten) i kontakt med många… låt oss säga “kontaktannonser”. Jag har hakat upp mig lite på fixeringen vid det som var. “Jag är en kvinna som ursprungligen kommer från Västra Götaland och nu bor i Småland.”
Men… vem bryr sig? Okej, om en kom från Australien och nu bodde i Norge (som om det skulle hända). Men.. nej, jag förstår det inte. Skulle en annan människa inte kontakta denna kvinna om hon inte var från Västra Götaland? Eller är det Småland som inte är riktigt “okej”? Ja, jag undrar.
Folk talar på tok för mycket om det som var.
Det som var är passé och har ingen betydelse.
Det enda väsentliga är det som är i just detta nu.
Och som jag alltid säger; morgondagen är en myt.
Detta var fredagens djupa tanke. Kanske kommer det fler… Fredagar är ju som bekant värdelösa bloggdagar. Ingen skriver och ingen läser. Hittills bara 82 läsare. Ibland tror jag att jag inte behövs längre.
(Det går över på måndag.)
Jag låg bredvid honom och hörde hans hjärta slå (och mage väsnas*)
Efter en väldigt lång dag fylld av shopping och besök på museer och kyrkor och kaféer ligger just nu Y och sover bakom mig i soffan. Han är vacker som en sommarkväll i juli och jag är upp över öronen. Jag bryr mig inte om vad som kommer eller inte kommer utan jag, som jag lovat mig själv så många gånger, lever i nuet. Och i just detta nu mår jag förträffligt. Y är nog allt jag önskat. Vi kan prata och skratta och vara tysta och äta och mysa och vuxenbrottas och bara vara och det är så underbart. Han sa igår att han är lättad över att vi kan skratta så mycket tillsammans – allt kan ju vara så annorlunda när man väl träffas IRL. Vi har samma enkelspåriga, småperversa humor och ofta säger en blick så mycket.
Och så är det romantiskt. Ni vet när man sitter och huttrar på tunnelbanan och plötsligt känner en arm runt en. Det är så underbart. Det är ju det “lilla” (som inte alls är särskilt litet) som gör livet värt att uthärda.
Jag känner att jag lever.
*Efter en ljuvlig middag på min favoritrestaurang.
Det är bara att hoppa upp i sadeln igen
Helgens höjdpunkt blev de sista timmarna av den.
Igår kom Italienaren över och kanske har allt en mening. Kanske skulle allt det som hänt den senaste tiden hända för att jag skulle få upp ögonen för honom. Vem vet.
Igår hade vi långdate i två akter, han skulle nämligen iväg till kyrkan mitt i alltihop. Men håll hårt i hästarna – han skulle gå på kyrkokonsert och inget annat. Visst är han katolik på pappret men inte en troende sådan. Det blir inga fler romanser med troende katoliker för min del. Ska jag överhuvudtaget dejta en person som hårdpraktiserar en religion får det lov att vara judendomen – den enda religion jag inte stämplar som mer eller mindre skadlig för den mentala hälsan. Ingen skam, ingen skuld. Man lever inte för livet efter detta utan man lever för idag.
Mycket tilltalande.
Livet det måste levas live, som Nanne sjunger (detta var en så kallad Kimmig knorr).
Nåväl. Jag är försiktig denna gång men visst måste jag erkänna att en stilig, välklädd och rolig italiensklärare låter… lockande.
Min man får heller inte ha några problem med sin läggning. Han ska inte skämmas. Följer jag honom till tunnelbanan ska han kyssa mig farväl (check).