Väldigt djupt samtal med alltid lika rara Gucci. Talar om allt elände. Om hur lätt det är att inse saker men svårt att göra något åt dem. Man påverkas så när man är barn. Som när förskolläraren Raili, i hålan utanför Borås, sa att min nysydda docka “inte blev så värst fin”. Det är en av få saker jag kommer ihåg från min tid som sexåring. Och alla eländiga lärare som inte brydde sig om att ta tag i saker. Jag känner frustration. Jag vill hjälpa alla ensamma/utstötta barn i hela världen. Men först måste jag må bättre. Jag måste backa bandet och säga att jag är helt okej som jag är. Och som jag var.
Det bästa med att bli äldre är att man inser att allt är en massa lösa trådar som man måste sy ihop och antingen blir det väldigt fint eller väldigt fult. Men någonting blir det.
Hur kommer man över sådant som mitt hat gentemot Raili?
1. Man går med i en sekt
2. Man börjar dricka/knarka
3. Man tar livet av sig
4. Man inser att hon var en subba som inte visste bättre och går vidare med livet och syr en ny docka.
Etikett: barndom
Jag måste ta tag i mitt skrivande
Ensam i sängen. D (min pojkvän) valde att stanna hemma i kväll. Rätt skönt med lite ensamhet men nu saknar jag honom. Är så rädd för att bli sviken/sårad. Hur ska jag komma över det?
Kom på en eventuell anledning till att jag är väldigt tyst på allmänna platser. Som barn skämdes jag över att komma från en icke svensktalande familj och därmed var jag alltid tystlåten. Har säkert med saken att göra.
Ibland känns det verkligen som att små ljus går upp för mig.
Jag måste ta tag i mitt skrivande.
Jag måste stärka mitt självförtroende.
Jag måste balansera mitt och D:s förhållande mera. Han måste bli mer på, jag mindre.
SMS:ade med (mitt ex) R idag. Han är i Hjo. Han har ringt mycket den senaste tiden (utan att ha något på hjärtat).
Undrar hur han mår.
Vad han vill.
Om han undrar något.
ÖPPNADE EN EGEN BLOGG PÅ NÄTET!
