Måste ju berätta. Som mina trogna läsare vet så drömmer jag ju (tack vare Zoloft) väldigt mycket och väldigt klart. Ibland vet jag inte vad som är dröm och vad som är verklighet. Som den där gången när jag trodde att jag talat i telefon med flera personer som sedan såg helt frågande ut när jag tog upp ämnet vi “talat om”.
Nytt exempel idag; skulle ju få sotarbesök i måndags och det brukar ju sägas att “vi kommer mellan 07 och 13″. Och då brukar de komma 13:15 ungefär. Men i måndags minsann hade de kommit före 09 för då hade de varit och plingat på men jag var inte hemma för jag kom ju hem vid 09 nån gång (ta mig tusan). Hittade en lapp som sa att de skulle komma på fredag (idag) mellan 07 och 13. Jag ställde alltså klockan på 07 och klädde på mig och lade mig igen för att bara kunna hoppa upp och öppna när det ringde på dörren. Men så idag var jag helt säker på att jag gått upp, hittat en ny lapp på hallgolvet som sa att de varit och ringt på och att jag skulle ringa ett nummer. Så låg jag och slappade (febrig) vid 11 då det plötsligt ringde på dörren. Två sura karlar sa; “sotarna” och jag sa; “men var ni inte här i morse?”. De svarade inte ens utan gjorde sitt jobb och gick. Sedan började jag leta efter den där lappen jag fått idag. Men den finns ingenstans i mitt hem. Alltså måste jag ha drömt igen. Och jag som just tänkte ringa min hyresvärd och säga att; “de där sotarna var verkligen otrevliga”. I själva verket måste de ha trott att jag var otrevlig och kanske trodde att jag sa; “kunde ni inte ha kommit i morse?”. Det är sånt som “bara händer Kim och RÅ”.
Vilket långt och ointressant inlägg det här blev, men det kommer nog inga fler idag för nu ska jag få besök. Ciao.
Etikett: ångest och eufori
06:01
Gör något
Det är sånt där dramatiskt som står i tidningarna idag som händer utan att någon tar tag i problemet. Sedan kommer den stackarn att gå in i väggen tjugo år senare och äta antidepressiva som först gör honom fruktansvärt trött, tar död på sexdriften, ger honom svettningar och ångest tills pillren tillsammans med terapi förhoppningsvis hjälper honom till en nystart (egen erfarenhet…). Stäng av mobbarna. Låt dem gå om en klass eller vad som helst. Det blundas för problemen och allt ansvar läggs på den som ligger ner, den utstötte, den som har noll självkänsla och som ligger och vill ta livet av sig om nätterna. Jag vill hjälpa alla mobbade barn. Hur ska jag gå till väga?