P.E.D.

Tråkig dag.
Eurofivestar förklarar det så bra.
Post Eurovision Depression.
Vad ska dagen nu fyllas med?
Grått och tyst är det också.
Och en propp gick idag. Och det var första gången sedan jag fick ett sånt där nytt, modernt proppskåp. Visste inte vad jag skulle ta mig till men jag vevade runt lite på knapparna och vips fungerade allt igen.

Rastlöshet

Lördagkväll i hemmet – lagom spännande.
Tänk om jag missar något. Tänk om Detta Är Kvällen Då Något Underbart Händer och jag missar det. Nej, så kan det ju inte vara. För att det ska kunna hända mig måste jag ju vara på plats och det är jag bevisligen inte. Alltså väntar det till nästa lördag. Så måste det ju fungera. Hoppas jag.

Upp och ner och upp… Och ner

Ljuva lördag! Arbetar idag och jag hade gärna varit ledig. Blev “utbjuden” igår och det hade varit härligt att vara lite spontan och säga “ja, gärna” men nu är det som det är med detta eviga helgjobbande.
För övrigt börjar jag (på allvar) tro att jag är manodepressiv (som min syrra) – ena stunden är jag jättenere och en timme senare är jag i extas. Oerhört jobbigt.

Ring ring

Jag avskyr att telefonera men jag lyckades börja denna dag med att ringa ett samtal jag skjutit upp i två och en halv vecka. Bra gjort. Men det var dessvärre den lättare delen av det hela.

Jo… Jag tänkte på en sak

Jag hade lite djupa tankar igen. Mitt recept på att bli av med ångest och annat otrevligt;
om man verkligen lever sitt liv som om varje dag vore den sista har man ju faktiskt ingenting att oroa sig för. Fatta vilken befrielse. Det låter som en klyscha men jag ska faktiskt försöka leva mer så.
Jag menar; vad är vitsen med att jag oroar mig för (exempelvis) att få cancer senare i livet om jag blir överkörd imorgon? Det vore väl ett slöseri med tid om något.