“Jag ska festa som en tonåring” deklarerade jag när jag gick från jobbet i fredags. I efterhand tycker jag att jag lyckades ganska bra.
I fredags träffade jag min vän Stoffe på favorithaket. Trevligt, trevligt. I lördags hade jag besök av kamrater. Mello och sedan Lino.
Tyvärr blir jag ju väldigt trött numera och orkar inte vara på lokal hela natten trots bra musik och trevligt sällskap. Jag blir inte ens så där full-trött utan bara trött-trött. I lördags när jag åkte t-bana hem kände jag iofs att jag ville kräkas och jag kräks verkligen väldigt, väldigt sällan. En gång vart femte år eller så. Jag insåg att det var säkrast att kliva av t-banan och promenera hem istället så det gjorde jag.
Idag känns det som om jag sprungit ett maraton (inte för att jag någonsin skulle göra det). Varenda muskel gråter och ömmar. Jag har funderat och funderat och kommit fram till att jag måste acceptera att min storhetstid som festprisse är över. Jag försökte blåsa liv i festblåsan ett par gånger, dock utan särskilt lyckat resultat. Tack, det var en trevlig tid vi hade tillsammans men nu måste jag låta dig gå. Jag sitter hellre hemma med Sebbe. Jag avgår. Jag abdikerar. Nu får någon annan ta över (Jompa, är du redo?).
En festprisses uppgång och fall är härmed ett konstaterande.
Party-Kimman 1994-2007 RIP
Etikett: ålderns höst
Lilla gumman
Jag trotsade min trötthet igår och gick på klubb. Stället har 20-årsgräns tror jag (max, kanske 18 till och med) och jag hänger där ofta. Härregu, jag har till och med en drink uppkallad efter mig.
Dörrvakten: Och hur gammal är du då? (Med “lilla-gumman-gå-hem-och-lek-med-dockor-röst”.)
Jag: Trettiotvå. (Med min djupaste basstämma.)
Dörrvakten: Välkommen.
Jag: Tack.
3 saker i min hjärna en torsdagsmorgon
1.
Jag har ju lite 40-årskris just nu (ja, jag hade 30-årsångest när jag var 22, så allt är i sin ordning) och blev lite lättad då jag i förra veckan fick visa leg på systemet. Inte nog med det. Igår när jag var ute med Sebbe frågade en medelålders kvinna:
“Är du ute med din mammas hund?”
Hon sa det på ett sätt som avslöjade att hon faktiskt trodde att jag var ett barn. Jag borde svarat (med gäll röst):
“Ja, det är jag. Och jag får inte tala med främmande tanter.”
2.
När jag kom till jobbet imorse reste sig kollegan som aldrig vill lämna min plats, rafsade ihop sina saker och gick. Se där. Man kan lära gamla hundar sitta. Har kört med mitt mantra i flera veckor nu; “piss off”, “fuck off” samt min favorit; “fuck off and die”.
“Jag har lärt mig”, pep han idag. “Bra”, röt jag och satte mig ner med min kaffekopp.
3.
Irriterande sak. Kanske beror det på mina djuriska instinkter. Hursomhelst; när jag äter vill jag vara i fred. Jag vill inte att någon säger att min mat doftar gott. Jag vill inte att någon kommer och glor på min tallrik och jag vill absolut inte att någon kommer och smakar! Dessvärre är samtliga punkter vardagsmat (där fick jag till det). Låt mig och min mat vara ifred, tack! Kanske gör jag snart som Sebbe; tar min mat och springer undan för att undvika konkurrens.
Play me like a record
En vän till mig talar ofta om att hon (som är ack så mycket äldre än jag..) insett att man vart tionde år genomgår en massa förändringar. Både positiva och negativa. Jag tror att jag har kommit till en sådan brytpunkt nu.
Så här en knapp vecka in på det nya året kan jag konstatera att nyårslöftena hålls bra. Jag traskar på till jobbet och har redan hunnit göra en mycket vågad – för att inte säga ekivok – sak som jag av förklarliga skäl inte tänker skriva om här. Men befriande var det. Kände mig nästan pånyttfödd efteråt. Hihihi.