Patetiska jävlar

Vi kastar om rollerna lite.
Tänk att du sitter på bussen en helt vanlig kväll. Det kliver fram ett par, tre personer. De stirrar på dig och sätter sig ner framför dig. De vänder sig om. De glor, tisslar och tasslar.
Sedan börjar frågorna hagla.
Du är hetero va?
En sån där jävla fittslickare?
Hur känns det att köra kuken i en fitta?
Varför är du så jävla pervers?
Så skulle det kunna se ut. Och det gör det – fast tvärtom.
Tänk att du just mött ditt livs kärlek – som du längtat efter i 30 år. Ni sitter på en bänk och kvällen är magisk. Du lägger armen om din potentiella partner och ett gäng dyker upp. Samma frågor. Sparkar, slag och kanske en och annan kniv. Vad som hade kunnat bli en underbar kväll slutar på sjukhuset eller kanske till och med på bårhuset.
Så skulle det kunna se ut. Och gör det.
Därför går jag än en gång på Pride. Jag har gjort det varje år sedan mitten av 90-talet och kommer fortsätta med det så länge det finns behov av det.
Visst är det underbart att öla med goda vänner, att höra bra musik, att karlarna vet att jag är lagd åt det håll jag är, så de istället för att fråga om jag har flickvän undrar om jag har pojkvän, men störst är ändå känslan av att inte böja rygg.
Underbart är det att för en gångs skull få känna sig som normen. Eller “normal” helt enkelt.
Under Pride frågar inte ens taxichaufförerna om stället jag ska till “har gott om goa brudar”.
Samtidigt ökar hatbrotten*. Oftast är det ett manligt par som blir nedslaget. Det är så absurt. Stockholm, Sverige år 2008… Kom igen nu.
Jag tänker dock inte böja rygg. Jag tänker inte låta bli att hångla upp min potentielle pojkvän när helst jag har lust.
Jag har inte förnekat min förmåga att älska sedan 1992 och jag tänker ta mig tusan inte börja igen.
Mig skrämmer ingen bitter jävel.