Jistanes. Jag slängde käft med en bekant (som jag kanske nu kan börja kalla VÄN) i Israel. Jag hade ingen aning om att han var i armén. Han befinner sig nu i norra Israel där han försvarar landet – och det judiska folket (och alla andra israeler för den delen) – mot attackerna från Hezbollah i Libanon.
Han skickade röstmeddelanden till mig och jag (som den känslige fjolla jag är) blev darrig på läppen. Han sa: ”Jag föddes i och växte upp i Israel och jag kände mig trygg, som jude, och nu är det min tur att försvara landet och folket” (och där började jag ju snyfta).
Det var liksom en självklarhet, en plikt samt en stolthet i att göra så. SÅ KLART.
Han sa vidare (och jag bad om lov att citera honom) att: ”Jag förstår inte hur européerna kan vara så dumma att de välkomnar denna terrorism hem till dem själva.”
DET FÖRSTÅR INTE JAG HELLER.
Ja, nu sitter han där uppe i den minimala judiska statens norra hörn och skyddar våra – och mina – andra vänner. VILKEN JÄVLA HJÄLTE.
En saanut yöllä unta, joten kuuntelin Sannin uutta albumia ”Muutos”, ja huh! mikä levy. Tämä nuori nainen on kyllä niin lahjakas.
”Muutos on mun ensimmäinen yksin tekemä albumi. Sävellysten ja sanoitusten tekemisen lisäksi olen tuottanut, sovittanut, äänittänyt ja soittanut soittimet itse.” –> https://www.klangi.fi/…/sanni-julkaisi-ensimmaisen…/
Hienoa suomalaisessa musiikissa on se, että sanat ei kerro pelkästään siitä samasta ”bla bla, I love you”. Sannin sanoitukset on… Wow! (Jälleen kerran kiitos äidille ja isälle, tästä suomen kielen lahjasta.)
Rakastan maata pimeässä musiikki luureissa, ja oikein kunnolla KUUNNELLA. ’Syöpäkuolemaballadi’ (näin Hesari sen kuvailee) ”Haukilahden rantaan” sai tämän vanhan mieskropan värisemään.
Den judiska staten evakuerar sina medborgare från Europa, eftersom våra länder ockuperas av islamister som inte vill någon av oss någonting gott.
Och vad säger de flesta? Absolut f-ing ingenting!
Det är helt tyst.
Samtidigt har alla vänsterextremister i flera årtionden undrat ”hur fan kunde Förintelsen hända?”
JUST SÅ HÄR. EFTERSOM NI ÄR SÅ JÄVLA TYSTA HELA JÄVLA TIDEN.
Och vänsterns eviga jollrande om att (läs med gnällig röst:) ”Det var så här det började på 30-talet…” JA, EXAKT. Det händer NU och ni är TYSTA. Det var så det ”kunde hända”, era jävla mähän.
Jag föraktar såna människor. Mitt tålamod är helt och slutgiltigt slut efter 7 oktober 2023, då folk var ute och firade mord, kidnappningar, våldtäkter – och demonstrerade mot Israel, innan Israel ens hade svarat på den fasansfulla attacken (som är ett trauma för oss alla, men inte ens detta fattar ju de bänga). Då visade folk sina rätta (jättefula) färger.
De har ingenting emot alla miljarders miljarder muslimska eller kristna länder, men de har någonting emot den enda judiska staten.
Åt helvete med såna människor. USCH.
Och nej, det här som hände i Amsterdam handlade inte om att offren var israeler (”för man måste ju få kritisera Israels regering” bla bla f-ing BLA), nej det handlade om att de var judar. Detta framgår tydligt i videoklippen som spridits över hela internet.
Och alla vi normalbegåvade vet att ”israel” och ”sionist” betyder JUDE.
Skärp er nån jävla gång.
Ni bryr er inte nu, så kom inte och lipa mot min axel sedan, när det gäller er själva, era bögsöner eller era döttrar. Här har ni ingen sympati att hämta eftersom ni NU är så JÄVLA TYSTA.
The West Is Next. Alla vi som har en någorlunda fungerande hjärna (trots att min egen, till exempel, är en smula skadad och jag är lite mer trögtänkt numera, efter operationen) VET detta.
Men knip näbb ni. Och lycka till.
Jag är en man med en (förvisso skadad, men ändå intakt) rygg (fan, vilket gnäll). Jag har RYGGRAD och jag kommer alltid att stå stadig och stolt med den judiska staten och med det judiska folket.
Jag är för hård mot mig själv och måste acceptera vissa saker.
Under de senaste tio månaderna har jag opererat såväl rygg som hjärna. Det är ganska allvarliga grejer och jag fungerar inte som förr. Det måste jag acceptera. Smärtorna (med anledning av ryggoperationen) försvann redan dag 1, för vilket jag är SÅ tacksam, men jag har så klart ”efter-operationen-ont” och min kropp kommer aldrig mer att vara ”normal”. Jag kan inte springa, exempelvis. Jag har svårt att ta på mig strumporna. Byxorna är ett projekt i sig.
Låter patetiskt men så är det för mig numera. (Den som uppfann skohornet förtjänar ett pris.)
Och hjärnan. Mitt minne är helt värdelöst. Jag glömmer allt hela tiden och skriver ner saker.. Jag kan inte bara skriva ”imorgon 15:00”, utan jag måste även skriva ner var jag ska vara och vem jag ska träffa. Jag glömmer allt och kan inte memorera någonting. (Men jag slapp att drabbas av hjärnblödning.) Jag får lära mig att leva med det.
Men någonting positivt: jag har inte ont i benen och ryggen så som jag hade före ryggoperationen. Det var helvetiskt. Jag kunde ju ta mig tusan inte röra mig ordentligt på tre år (och därför blev jag så fet, vilket jag hatar, men jag jobbar på det så gott jag kan).
Ta hand om er. Hälsan framför allt. Vips! så blir vi av med den.
