För ett tag sedan var ”jag och grabbarna” på (mitt livs första) hockeymatch, vilket var en upplevelse. I veckan gjorde vi nåt som låg lite mer inom ramarna (pun intended) för min comfort zone. Vi gick nämligen på Sinebrychoffs konstmuseum.
Ska inte låtsas vara nån konstkännare men jag vet att uppskatta fina och fula och gamla ting.
Huvudutställning med Lucas Cranachs verk och på våning två Sinebrychoffs ’hemmuseum’ med bland annat Picasso och Rembrandt. Det var flott och de gamla trägolven knarrade härligt i det fina före detta hemmet på Bulevarden.
Jag blev väldigt förtjust i denne unge man. Målningen heter Porträtt av en man och konstnären Luciano Borzone.
Vem var denne bildsköne man? Vad tänkte han på? Varför såg han så uppgiven ut?
Sånt tänker jag på när jag ser konst eller nåt… gammalt. Tänk att även den personen hade ett liv fyllt av glädje och ångest och allt däremellan. Idag spelar den där ångesten ingen roll (inte glädjen heller) och det är trösterikt på något vis.
Har ni tänkt på ordet KONST?
KONSTigt.
Det är lite lustigt.
Jag tänker mycket på ord också.
Två av mina favoritord är: ANDEDRÄKT och AVSLÖJA. Smaka på dem. Ande-dräkt. Av-slöja.
Fiffiga grejer!