Om du undrar vad jag pysslar med här hemma i min karantän så kan jag avslöja att jag håller på med ett skrivprojekt (läget just nu: 27 371 ord), vilket innebär att jag går igenom mitt liv och jag rannsakar mig själv. (En av myndigheterna dig påtvingad karantän på tio dagar kanske skulle göra även dig gott?)
Vad som slår mig är att om jag dör i morgon så kan ni skriva på min gravsten: OCH HAN ÄLSKADE.
Ty, det slår mig att fy farao vad jag har älskat i mina dagar.
Jag har älskat så passionerat.
Är det nåt jag har gjort så är det det.
Jag har älskat.
Och jag har ju allt dokumenterat sedan jag var elva år.Först i dagböcker och därefter i bloggformat.
Du kanske har diffusa minnen av dagen då du gick från att vara pojke till att bli en man – jag har allt svart på vitt. (Fatta!)
Så, när jag läser om exempelvis Mitt Livs Stora Dåraktiga Kärlek från 2005 så skrollar jag samtidigt tillbaka till dessa Dåraktiga Men Fantastiska Dagar i mitt bildbibliotek (jag har ju dessutom fotograferat det mesta…) och allting blir som en film.
Helt fantastiskt.
Jag läser högt för mig själv, och för min hund (som bara glor och inte alls gillar när jag blir blödig och snyftar lite), och jag utbrister: ”Fy farao vilket liv jag har levt när allt kommer omkring. Fy farao vad jag har älskat!”
Jag blir lite rörd faktiskt.
Just nu är jag helt singel och dejtlös men jag lever på en massa fantastiska minnen.
Jag rekommenderar alla ynglingar att börja skriva ner tankar, känslor och händelser. En ovärderlig rikedom lite senare i livet.
