Flygplatsdramat

Det började dramatiskt. Kom till Arlanda i god tid (som alltid) då jag hade planerat äta lunch med en kamrat som arbetar på flygplatsen. Gick fram till incheckningen som var avspärrad. Det var inte bara att gå fram till disken här inte, utan samtliga resenärer utfrågades av bestämda israeliska tullpersoner. Vart ska jag? Vem ska jag träffa? Varför Israel? Vad jobbar jag med? Var bor jag? Vad betyder mitt efternamn? Vet någon om att jag ska resa till Israel? Som jag redan räknat ut blev jag tagen till sidan, bakom kulisserna på Arlanda, där min resväska + mitt handbagage röntgades, öppnades och plockades isär. De kollade allt. De tog små skrapprover från mina tillhörigheter som de duttade i nåt slags vätska för att se om de kunde finna spår av sprängämnen. Efter fler frågor var det min tur att vara objekt så jag fick lov att stå bakom ett skynke med en oerhört attraktiv israhunk (klyscha) som kände på min kropp. Ja, även byxorna fick falla till marken. Efter en och en halv timme undrade jag i mitt huvud hur många gånger en tömd resväska kan röntgas.
Jag fick även plocka isär min mobiltelefon samt visa att kameran i den faktiskt är en kamera och att mp3-spelaren faktiskt kan spela musik. Just då spelades årets israeliska ESC-bidrag upp och kvinnan som var en av de tre som kollade mig började sjunga med och berättade att hon faktiskt känner sångaren Boaz Mauda.
iPoden klarade sig men rakapparaten var för skum för att släppas ombord och efter två timmar eskorterades jag bakvägen till gaten och ombord på planet. Incheckningen hade den israeliska personalen redan tagit hand om och det var rätt skönt. Nu, här på planet, har jag äntligen fått lite (kosher) mat i mig. Känner mig trygg.